Den genomsnittlige läsaren konsumerar böcker i underhållningssyfte. Det gjorde jag också innan jag själv tog steget över till författaryrket.
Nu läser jag på ett annat sätt. Och läser därför både långsammare och mindre. Färre böcker, alltså.
En bra story räcker inte. Då ser jag hellre en film, det tar inte lika lång tid.
När jag läser skönlitteratur vill jag få en språklig upplevelse, inte bara en händelsemässig.
Vad är det då som gör att en bok rockar? Jag tror att jag vet. Jag läste svenska på Lunds universitet för längesen. En kurs tog upp nåt som kallas för ”satskopplingar”. I det ligger mycket av hemligheten. Författare är olika. Somliga smyckar sitt språk med hisnande metaforer, målar stämningar, tränger ner i känslodjup. Andra skriver rappt, naket och rakt. Inget av det är väl egentligen sämre eller bättre, det är en smaksak.
Men oavsett författarstil skiter det sig utan sjyssta satskopplingar. Satskopplingarna är glidmedlet. Hur meningarna slutar och börjar är avgörande. De ska omärkligt gripa tag i varandra.
En del författare har det där i blodet, andra inte. För den genomsnitlige läsaren kan dåliga satskopplingar kännas som ryckighet. Men om man inte bryr sig om språkkänslan spelar det kanske ingen roll.
Satskopplingarna ska alltså inte märkas. De ska vara lika smidiga och diskreta som en skicklig ryttares manövrerande av hästen. Man ser inte att hästen hoppar, saktar in, går upp i trav för att ryttaren gör små rörelser med sin kropp. En usel ryttare gör tydliga rörelser.
En bristfällig författare använder klumpiga satskopplingar.
Det är inte så många som tänker på satskopplingarna idag. De vill bara gå i mål.
Synd. För då missar de det sköna i skönlitteraturen. Kanske är det inte ens skön-litteratur de läser.
Det här var en sträng liten kurs från ännu ett missförstått geni. ;)