Potatisen växer bra trots torka. Och sallad. Värre med morötterna, de betas dessutom tidigt varje morgon av rådjur. Mangold och rädisor har nät över sig.
Det vita akvarellpapperet tejpat mot skivan och vätt och torkat. Färdigt att användas. Jag prövar färgerna, blandar. Motivet är omöjligt: Trädgårdsvallmo i full blom, så ståtlig att den inte kan avbildas. Kronbladen ser ut som akvarellpapper.
Jag gör några penseldrag, mest för att uppleva färgen mot papperet och hur den sprider sig. Rött, låta torka, rött igen. Därefter grönt.
Vått i vått. Det är som en törst att vilja måla.
Snart är det för varmt där jag sitter i trädgården, lite i lä av husväggen.
Humlor, humlor. Rosorna, särskilt honungsrosen lockar dem.
Låta papperet torka innan man fortsätter. Ge sig till tåls.
Att ge sig tid.
Surr surr brum brum
Det är liksom sövande…
Javisst!…Och just då, mitt i den här värmen kan jag få för mig att göra konstiga saker, som att städa lådor i en byrå eller, som igår, tvätta en ullfilt (för hand, eftersom maskinen inte ville veta av tyngden). Självklart mitt i förkylningen också. Hmm.
Christina kallar det för Smitningar. Alltså Smitningar från skrivande.
–Kanske det…men det här med ullfilt var ju extremt.
Kunde jag inte ha valt en liten kökshandduk? Rentav en näsduk?
Har för övrigt tröttnat lite på Woolfs dagböcker. (Även om hennes prosa är lysande.) Hennes enformiga liv. Den där fullständigt omedvetna överklassattityden. Detta traskande runt i samma cirklar. Varför reser hon aldrig nånstans? Varför upplever hon aldrig något? Varför känner hon inte något, in i märgen? Provocerande.
Kanske är kultur- och klasskillnaderna helt enkelt för stora. Eller är det kanske värmen? (Jag menar utetemperaturen här och nu!)
Det som mest fascinerar mig nu, i dagböckerna, är beskrivningar av deras tryckeri, t ex när VW vid något tillfälle sätter en sida och det tar hela dagen i anspråk. Den här långsamheten i tillverkning av en bok. En helt annan tid, så långt borta nu.