Imorgon är det Bokens Dag på Språk- och Litteraturcentrum på Lunds Universitetet. Då presenterar alla färska författare de böcker som de arbetat med under sina två år på Författarutbildningen för allmänheten. Jag ska dit och lyssna. Inte för att några av mina elever kommer att vara med, de har inte kommit så långt än, men det är intressant att se vad folk har skrivit.
Men när blir man författare? Måste man vara publicerad, eller räcker det med de manus som så att säga ligger i byrålådan? Måste man ha läsare för att kalla sig författare? Och när skriver man en ”bok” och inte bara sitter och rekreationsknapprar på en liten text?
I mitt tycke skriver man en bok om man deklarerar för sig själv att det är det man gör, om det så bara finns en mening nedskriven (det blir fler). Men när man ”blir” författare är lite klurigare. Egentligen borde det vara enkelt. Skriver man något man brinner för och lägger ner en massa jobb på det tills det blir (mer eller mindre) klart så arbetar man som en författare. Omgivningen må tycka att det är en förtjänt titel som kommer med en utgivning på ett förlag, men det är ändå ett väldigt konkret arbete med själva skrivandet.
Det är faktiskt enormt arbete bakom en bok, och få som aldrig själv gjort det kan föreställa sig hur mycket! Det är frustrerande när man kommer på något och av olika skäl inte kan skriva just då, eller när man måste slita sig från texten och ta del av vardagsvärlden. Man måste tro på sig själv fast man tidvis tvivlar. Det kan vara ensamt, och det är faktiskt ett av de jobb där man inte kan säga: ”Ta det lugnt! Du är inte oersättlig.” Om inte jag skriver min bok, vem gör det då?
Alla som har opublicerade manus ska vara stolta. De är författare. De har bara inte fått sina manus utgivna – ännu!