I morse blev jag tvungen att fly.
I gryningen anlände skogsmaskiner för att ta ner skogen närmast torpet där jag bor. Just nu liknar omgivningen mest ett kalhygge. Jag vet: Man vänjer sig. Men det tar ju tid.
Jag flydde till havet under dagen, nu är jag tillbaka hemma för att vänja mig.
Duns duns när stammarna faller mot marken. Det känns i hela kroppen.
Sommaren är här och då är jag inte inomhus mer än stunder åt gången. Alltså inte riktigt i skrivartagen. Tror jag, med min medvetna tankeverksamhet. Att nä, nu ska jag vila från skrivande, fylla på depåerna, samla själen och röra kroppen. Inte skriva. Inte när är så fint väder.
Eller?
Kanske frön sås utan att jag vet det? Och först långt senare flaxar ett intryck, några ord, en mening, en rörelse, en känsla, plötsligt upp som en sparv ur ett snår där den har gömt sig för att få skydd eller kanske bygga ett bo.
Kanske får fågeln ungar där, så den måste flyga ut och in i snåret med mat och föda. Kanske kommer flera fåglar att flaxa upp från just det snåret, tills jag gång på gång lägger märke till denna rörelse och slutligen stannar till och undrar. Undrar vad detta är, hur kan jag försöka förstå dessa rörelser, dessa ljud.
Kanske är det så en berättelse börjar.
Långt innan man sätter pennan till papperet första gången.
Det egendomliga arbetet ”att skriva en bok” består av så många delar. Inte bara skrivande. Absolut inte bara det.
Det känns roligt och spännande att blogga här under juni. Som alla bokläsare vet avstår man ju inte från att LÄSA under sommaren ¬– tvärtom är det något av en läsandets högtid!
Och så väntar jag på att min nya roman ”Jag går över det frusna gräset” ska nå sina läsare. Den ska komma ut den elfte juni.
Och: info om den kommande bloggen: Jag har ju lite afasi, så bli inte förvånade om det plötsligt fattas ord här och där (framförallt prepositioner och pronomen och andra småord). Förhoppningsvis framgår det av sammanhanget vilket ord du behöver fylla i själv. Annars: Fråga, fråga.