Jag borde nästan insett det. Som det regnade och blåste igår var det väder det engelska hedlandskapet skulle varit stolt över. Jag tillbringade eftermiddan på Lundagård med en inte alltför god bok (de får inte vara för goda. Lite elakhet, våldsamhet, passion och glöd bör ingå). Och för de som inte kan Lund är Lundagård ett konditori ungefär mitt emot Domkyrkan. Längst inne satt i alla fall en figur som fullkomligt stack ut. Kläderna var udda (till och med för Lundastandard) och hon var ganska högljudd och jag skulle vilja säga egensinnig och bortskämd. ”Jag vill absolut ha vanlig mjölk! Och jag kan mycket väl tänka mig sällskap!” Hennes blick fastnade förstås på mig, det var som när man är på teater och de får för sig att publiken ska integreras i verket!
Jag och mina författarvänner har ofta diskuterat vad man gör i situationer som dessa, när man möts av något som kan definieras litterärt. Viker man undan eller tar man möjligheten till att insupa inspiration? Jag flyttade i alla fall över tekoppen till hennes bord.
Med axellångt, storlockigt hår, handsydd sidenblus, långkjol (som vi sa när jag var liten) och skor som kunde tillhört min mormors mor såg hon ut som en besökare från 1800-talets början. Jag lade jag märke till den nerklottrade servetten på bordet. Med en trubbig blyertspenna hade hon klottrat, nästan ristat in, ord i den mjuka servetten. Det stod ”Catherine hjärtar Heathcliff” om och om igen, och så med stora hårda bokstäver ”HEATHCLIFF”.
Det första jag gjorde när jag kom hem var naturligtvis att ringa Författarförbundets jourtelefon för Karaktärssvagheter. ”Det här är en medlemstjänst. Du är bara debutant!” fick jag till svar. Jag sa att det inte handlade om min egen romanfigur utan en av de stora klassikerna. ”Om Catherine är här idag, så vet du mycket väl vem som kan dyka upp imorgon!” hotade jag. ”Heathcliff!” flämtade han förskräckt. ”Vi får lägga ut det på kontrakt!”
Och imorse ringde han (och väckte mig!) och sa att han skickar en agent som kommer imorgon. (Får väl se..)