Jag läser om en kvinna som vill åt orden i ett annat språk, förstå uppbyggnaden och komma åt innehållet. Språket håller på att dö ut och talas bara av de äldre kvinnorna. Därför sätter hon sig mitt bland dem och ägnar sig åt det aviga och räta. Hon lär sig sticka efter deras regler. Lindar garnet annorlunda runt fingret innan stickorna hakar tag i det och drar det genom öglorna till en helhet. Med varje maska erövrar hon språket.
Det vill jag också. Hur får jag den där allra första raden maskor elastisk? Elastisk som ett gummiband, så att skapelsen kan träs över huvudet med rum för armar som klättrar in i avigsidans fulhet.
Mina första rader är stumma. Resåret förblir snävt, hårt och oelastisk. Kan jag fråga någon? Men nånstans är det underförstått att jag kan konsten och längtan att få skapa egna mönster och färgkombinationer kan inte bli betrodd om jag inte klarar av första raden.
Jag kan återvända till ett fiktiv dåtid och försöka nysta upp tråden. Hitta vad som binder ihop livet eller trasslar till det. Jag kan ändra om i mönstret, låta nya meningar haka fast i varandra, repa upp och dra åt där det känns glest och blåsigt, fylla på med udda stuvar, avklippta händelser från tid och rum som väntar på att få återanvändas. Eller dra i garnet så hela verket rämnar. Frågan är om första raden är tillräckligt elastisk. Avstampet.