Vårfest

Idag ska vi ha fest. Mina tre tjejer ska firas. Min fru Anna är tillfälligt hemma från Kenya och missar barnens födelsedagar så då slår vi ihop det. Det blir buffé och vin på altanen, en kul blandning med människor, en inte alltför kall sjöbris och kanske glada miner och presenter. Jag tycker att varje sådan här vårdag ger ett litet lyckorus; en känsla av att allting är möjligt. Om man nu inte drabbas av den stora vårdepressionen eller en förlamande allergi vill säga.
Det finns många saker som kan sätta käppar i hjulet för ett äventyr, såväl praktiska som emotionella, så det är med viss förundran jag tittar tillbaka på vad som har hänt mig i mitt skrivarliv sedan jag startade Kura Skymning våren 2007.
Begreppet ”eget förlag” har ingen vidare klang. Det associeras gärna till publikationer som inte har chans att bli utgivna på annat sätt, till dåligt inbundna häften med illa satt text och grådaskiga omslag. Att ”starta eget” däremot är mycket mer positivt och löftesrikt. Energin att starta på nytt, förverkliga sin dröm och våga steget ut i det okända. I verkligheten är det förstås innehållet som räknas.
Jag startade förlaget med planen att möjliggöra en så professionell utgivning av min bok som möjligt. Jag startade det i övertygelsen att jag som debutant skulle få göra det mesta arbetet själv för att få ut boken oavsett vilket förlag som antog mitt manus.
Jag började med att anlita en redaktör och en art director. Som tur var blev jag sedan rekommenderad ett jättebra tryckeri och steg för steg föll allting på plats.
När Ann Ljungberg ställde upp som redaktör och lektör var det en av de första i en lång räcka av händelser som har hjälpt mig vidare. Vi inledde ett samarbete som fortfarande pågår. Nu är hon min författarcoach och ger mig värdefull stöttning med bok nummer två.
När lastbilen med fyra pallar böcker svängde upp framför Gula Rosornas Företagsby i Strängnäs kändes det förstås stort, omtumlande, fantastiskt och grymt nervöst.
Sedan började fotarbetet. Bokhandel efter bokhandel besökte jag. Gjorde mina öron jättestora för att fånga upp varje tips och råd som kunde vara till hjälp och stängde dem lika snabbt när någon dysterkvist påstod att det inte gick.
Ett tips var att skicka boken till Pocketförlagets dåvarande VD så det gjorde jag. Han gillade den. Faktiskt så mycket att han bestämde sig för att ge ut den. Men först senare – alldeles nyss.
I Strängnäs vaknade intresset och tilltog sedan oavbrutet i styrka. Det började kännas. Att boken hade någonting att ge.
Innan jag visste ordet av var 1500 exemplar sålda varav en mycket stor andel i Strängnäs och Eskilstuna.
Nästa lyckokast var att jag fick en agent. Det hände i början av 2008. Världens bästa agenter som jag delar med bland annat Lina Forss. Tysklandsförsäljningen var ett faktum.
Det är en konstig känsla. Att någon annan arbetar för mig för att de tror på det.
Och nu måste jag återigen göra mig förtjänt av den. Tilltron alltså.