Jag har funderat en del kring detta. I Ut ur skuggorna träffar vi bland annat tre rånare på flykt, hänvisade till varandra i en stuga ute i skogen. De har mycket lite gemensamt och har ingen särskild anledning att tycka om varandra. Tvärtom. Hat och förakt skulle vara naturligare.
Ändå uppstår ett slags samförstånd. Det är delvis motiverat av omständigheterna och hotet utifrån, men det räcker inte som förklaring. Det finns ingen djup ärlighet eller några hedervärda avsikter. Det finns ingen förhoppning om att verkligen bli vänner, eller att skapa en varaktig trygghet. Ändå sitter de där plötsligt och skrattar tillsammans förbehållslöst och hjärtligt.
Det bygger på en primitiv insikt att de bara har varandra och att ingen annan egentligen kan hjälpa dem. Jag tror att det stämmer. Att vi söker trygghet där vi kan hitta den. Det är rationellt även om det kan uppfattas som motsatsen. Ur oheliga allianser uppstår alltid spänning. Det är intressant att skildra, och jag tror att det ger en nerv i berättandet som har chans att beröra många läsare.
Relationen mellan författaren och läsaren kan många gånger präglas av samma dynamik. Även negativa känslor är beröring. Likstelhet är ointresse.
För övrigt anser min fru att arbetsnamnet inte gör boken rättvisa, att det behövs en titel som låter betraktaren ana att det här är något annorlunda, en flod av intryck, ett pianostycke, ett stycke svensk sommar och mycket mera. Hon kan ha rätt. Så hur bryter man då ointresset? Hur når man ut från omslaget, tar tag i slipsen eller scarfen och rycker till?
2009-05-13