Rädd för det relevanta

Häromdagen fick jag en förfrågan om att komma och prata om Flickvännen på ett ställe i Malmö efter sommaren.
Det lät bra.
Det lät som att det var ett ställe där man pratar om kärlek etc och jag tänkte på hur det är att prata om boken och vilka misstag jag gör.
Det största misstaget är att jag brukar välja att prata om kriminalitet. Jag har gjort det därför att det brukar vara det som journalister frågar om och därför att jag då tänker att det är det folk är intresserade av.
De frågar om mina egna erfarenheter av kriminalitet och de frågar varför har du valt att skriva om det här och det är så tydligt att de menar den här kriminella världen och inte den här relationen eller den här kvinnan eller det här sättet att leva eller den här fixeringen eller de här sätten att umgås på.
Det är som att den där kriminaliteten är så exotisk så man måste avhandla den först innan man kan diskutera det andra. Och jag har själv adopterat det tankesättet, kanske därför att jag märkt att det är lättare att prata om ”den kriminella världen” som litterär miljö än om relationen som placerats där, och kunde ha placerats var som helst egentligen.
Relationen är intressantare.
Och det tycks inte minst de läsare jag möter på sådana där författarframträdanden anse. Jag läser några sidor och de vill inte alls längre höra om kriminaliteten.
Och jag förstår dem.
Jag vet att de har rätt.
Men det är någonting som skrämmer i det där andra.