Lavinia Greenlaw också, Musikens betydelse för flickor. Den handlar om hennes uppväxt.
Och Kristina Hultmans kommande roman om att komma ut som vuxen, som jag tyvärr bara läst ett litet smakprov ur.
Ulf Lundells Vädermannen.
Inte självbiografisk vad jag vet, men hans böcker sägs ju alltid handla om honom. De följer alltid med på våra semestrar. Det tycks alltid finnas en ny Lundell-titel att släpa med.
F släpar.
Jag läser när han är klar. Eller, jag säger att jag ska läsa och sedan läser jag valda delar. Vädermannen på Kanarieöarna.
Omslaget blev sandigt och trasigt.
Den ser i alla fall mycket läst ut.
Jag minns inte vad ön vi var på hette. Den var långt mot Afrika, det fanns engelska pubar överallt, och stekhus och kinarestauranger som kallades Slow Boat, Slow Boat I, II och III. Hotellet var fint. Vi firade julen med lite kinesiskt. Vi trodde att det skulle bli en ironisk matupplevelse men det var fantastisk kinamat. Vi satsade på à la carten i stället för den föreslagna julaftonsbuffén, det var pannkakor och soppor och revbenspjäll och crispy duck naturligtvis och ett regn av olika typer av fruktsprit till avec. Det imponerande. Överraskande.
Fuerteventura. Vi var på Fuerteventura.
Det var mycket fyllesnack i Vädermannen, och en kvinna, en kvinna som ville bli straffad medelst analsex och som framstod som gammal och jobbig. En gammal, sexuellt jobbig kvinna. A hand full.
Eller blandar jag ihop med Kreta nu?
Jag gör nog det. Det är nog sanden från Kreta.
Jag håller med om att böckerna är som kläder. (Sa någon ens det?)
Man tittar på dem och minns. Det är komplicerat att kasta dem för att de påminner om något som varit.
Men å andra sidan verkar det ju som att jag minns helt fel.
Vädermannen var nog Kreta.
På Fuerteventura var Lundell nog bara med i form av Håkan Lahgers biografi. Den vassa eggen tror jag den hette. I den bläddrade jag bara efter skilsmässan, det var Café Opera och Prinsen och fyllor och olika brev som skrivits till musiker innan man skulle sätta ihop bandet och lira in plattor eller hur det var, och en skilsmässa som avhandlades lite ibland, men alldeles för lite för min smak förstås.
F alltså.
Jag vet inte varför jag har så svårt för det här med initialer.
Varför känns det så töntigt?
Antagligen för att man vill skriva om sig själv, man skriver om sina anhöriga, men man nämner dem inte riktigt ändå. Initialer är för dem som säger ”personligt men inte privat”.
I min mammas generation är det det bästa betyget.
”Hon skrev personligt. Personligt men aldrig privat.”
Det är så högstående enligt dem. Nobelt på något vis.
Både på Kreta och Fuerteventura läste jag nog mest min egen bok. Mina tjocka och ångestframkallande manusbuntar med sådana där buntningar i genomskinlig plast. Och hela tiden var jag på väg att låta F läsa något också, men det blev inte av förrän precis när det var klart.
Det är svårt att lämna ifrån sig text.
Visst, man kan kidnappa en läsare för att ha som tillropare, en som man instruerar att bara säga det positiva, att bara få en att fortsätta skriva. Men det är ju ett svårt kontrakt.
Lars Noréns En dramatikers dagbok har varit med på nästan alla semestrar. Den är ju så lång.
Vi hade varsitt ex. F läste den från pärm till pärm, jag tog återigen bara valda delar.
Aborter, möten med unga vackra skådespelerskor, övergångar från ett förhållande till ett annat, nattliga uppgörelser med C, shopping, barnångest. Sköten.
Och ja, i paketet var alltså Joyce Carol Oates Dagbok 1963-1982.