Cosy crime. Min agent säger att jag skriver cosy crime. Jag är egentligen inte särskilt svag för det här med genrer. De tenderar att låsa in mer än de befriar. När jag är på riktigt dåligt humör ser jag beteckningarna bara som fuskverktyg för recensenter som hjälper dem att slippa tänka. Fast det är något med dessa ord som ligger fint i munnen: Cosy. Crime.
Kanske är det detta skenbara motsatsförhållande. Kan det verkligen vara mysigt att läsa om brott?
Svaret på den frågan är förstås tveklöst ja, men ändå måste jag stanna upp och tänka efter.
Ännu svårare blir det när man ska bli klar över vad genren avgränsas mot. Äckel-krim?
Det finns förstås en sådan genre också fast den kallas inte så. Då heter det kanske hellre Dokumentärthriller, Stockholm Noir (ortnamnet borde kunna bytas ut, men någonting säger mig att till exempel”Skövde Noir” inte skulle vara särskilt säljande) eller varför inte bara Polisroman. Om jag får vara lite sarkastisk är huvudsaken att våldet är grafiskt, miljön snuskig och misären stor. Gärna väldigt trasiga människor som gör sjuka saker. Naturligtvis gäller det inte alla böcker som använder dessa beteckningar, men trenden är rätt tydligt, tycker jag.
Min vän Mikael Fant, debutantbloggare här i december 2008, kallar min bok oskuldsfull. Han säger att han menar det som en komplimang. Jag gillar det. Inte naiv, bara oskuldsfull.
Nästa bok blir lite råare (min coach säger att det är naturligt), men jag kommer nog inte undan stämpeln den här gången heller.
Jag tror att det går väldigt bra att engagera, utmana och skapa spänning utan att ta till övervåld. En människas kapacitet för ondska till exempel kan mycket väl förmedlas utan en orgie i misshandel och övergrepp. Kanske till och med att det blir ännu verkligare och därmed mer skrämmande. Bland det läskigaste som finns är människor som menar gott, men gör ont. Inte för att jag har skrivit om dem. Än.
2009-05-07