Många kommenterar min förmåga att bygga upp ett rikt persongalleri, ge alla dess människor liv och sedan hålla bollarna i luften. Jag inser själv att en historia kan berättas enklare, men i Strängnäsdeckarserien är det här formen jag har valt och som jag fortsätter med. Det är alldeles för stimulerande för att låta bli.
Varför jag tycker om denna form av berättande har jag funderat en del över. Jag är intresserad av människor och karaktärerna i en bok hamnar lätt i centrum för mig. Jag vill förstå dem och att mina läsare gör det likaså. De ska kännas äkta och inte tillrättalagda. Perspektivbyten skapar ofta en spänst i berättandet, överraskar, oroar eller till och med irriterar.
Så hur fungerar då min hjärna? Kanske ett svar finns i mitt yrkesval.
Som advokat arbetar jag på timme. Jag sköter flera olika ärenden för olika uppdragsgivare samtidigt. På mycket kort tid måste jag sätta mig in i ett ärende, uppdragsgivarens verksamhet och sedan hitta en väg framåt. Jag måste definiera mitt uppdrag och sedan lösa det.
Jag växlar ständigt spår i mitt huvud, inte alltid helt rationellt och med ”rätt” prioritet, men förändringen är konstant.
I skrivandet verkar jag fungera på samma sätt. Därför är också genomförandet av en scen tills den verkligen är helt färdig en av mina största utmaningar. Ofta går det snabbt att bestämma scenens innehåll och betydelse, men sedan blir det svårare. Hur mycket känsla ska in? Vems perspektiv är mest intressant? Eller ska jag låta flera av karaktärerna komma till tals?
I mitt yrke har jag upptäckt att jag ofta fungerar bäst under tidspress. I skrivandet är det inte lika enkelt. Ibland behövs känslan av att ha oändligt med tid, ibland ger samma känsla mig en obetvinglig lust att gå och dammsuga eller titta på TV. Säkert är författarkollegorna många som har upplevt samma sak.
Min andra bok har varit betydligt segare att skriva än den första. Samtidigt känner jag mig lustigt nog säkrare än förra gången på att det kan bli bra. Det är bara att hoppas att jag inte har duperat mig själv alltför mycket. Tur att det finns testpiloter…
2009-05-04