Härligt, nu fick vi till en liten garderobsdebatt.
Det som talar för flitigt användande av garderobsutrymmen är att de inte alls är genomtänkta, i alla fall om vi pratar i generella termer. Rimligtvis finns det de garderober där det går att finna både struktur och ordning. Men överlag är garderoben den plats i våra universum som vi undviker att visa våra besökare. Sovrum, kök, gemytliga vardagsrum är däremot sådant vi har kontroll över, och således mestadels befinner oss i, eller bjuder in till. Min teori vilar naturligtvis på noggrant utförda studier. Jag har besökt en och annan garderob, om man säger så.
Om lägenheten/huset bjuder på sådant vi hoppas kunna leva upp till, så står klädkammaren för de vi egentligen är; det vill säga irrationella och oberäkneliga typer som längtar efter att finna en rimlig anledning till varför vi befinner oss på jorden. Vi vet ju faktiskt inte ens varför vi är här.
Med andra ord: Jag befinner mig i klädkammaren för att allt känns lite mer verkligt. Även sådant som i själva verket bara är en ren produkt av min fantasi känns mer äkta och självklart här, än tillexempel de aspekter av mig som går på föräldramöte.
Jag är jätteglad för era kommentarer, även om ni inte är direkt enade. Jag tog Pippilin på orden och började läsa ”Mitt rätta jag” av Pernilla Glaser. Jag gillar den, även om jag inte helt kan identifiera mig med huvudpersonen, som bara tänker med kuken när han blir förälskad. De gånger jag har blivit kär är det andra organ i kroppen som är aktiva. Kuken brukar smyga sig in i andra slags ögonblick. Men som sagt: Hittills är det en lysande skildring om en man som inte riktigt vet vart han ska ta vägen, och det däremot kan jag identifiera mig med, trots att jag sitter i klädkammaren.