Är det någon mer än jag som är trött på TV-program där alla medverkande gapar, där frågorna som ställs är stängda, där ingen får tala till punkt, där någon alltid är skyldig, där någon annan är offer, där den som inte står bakom den åsikt som modet föreskriver, betraktas som en fullständig galenpanna, där alla pratar Göteborgska.
Jag gillar min TV, det är inte det. Jag gillar också människor. Jag blir bara lite såsig i huvudet av allt tjöt ( Janne Josefsson språk)
Nu ska jag springa en mil. Jag tycker inte om det. Men någonting säger mig att det är bättre att springa en mil än att dricka en liter sprit. Därför ska jag springa en mil.
Det kommer att ta mig en timme. Jag önskar att det gick fortare, men en timme är vad det kommer att ta. Jag kommer känna blodet rusa och bulta i tinningarna. Jag kommer att svälja luften hel. Jag kommer känna endorfinet smeka mitt oerhörda sinne för drama, och det är framförallt det som är poängen med denna galenskap, att sminka dramat. Jag kommer att duscha, äta och lägga mig tidigt. Jag kommer att få det bra, och… Jag kommer att få blodvärden att skryta med.
Jag avslutar detta inlägg med lite allsång: trallla la alla alla lalla do do bi do do….