Bokhora får dela med er idag.

Eftersom jag har lovat att göra en egenintervju på några rader till Bokhoras kommande bok och ligger efter med bloggen och har svårt att göra allt samtidigt när jag är hemma med vattkopporna, så blir detta en double whammy.
Johannas frågor är:

1) Hur kändes det när du fick veta att din bok var antagen? (Vad gjorde du? Var det ett telefonsamtal eller mejl? Gick du ut och firade sen, etc?) Jag vet ju att du skrev en reportagebok först och sen “Paris-Dakar”, så om det var ngn skillnad på hur de “behandlades” får du såklart ta upp det också om du vill.

2) Hade du försökt länge / med flera böcker innan du blev antagen?

De här två frågorna kräver egentligen ett gemensamt svar:

Alltså, jag skickade in min första bok till bokförlag sommaren 1995, och fick den toksågad av alla Sveriges förlag. Det var mardrömslikt, bland det värsta jag upplevt. Det tog mig elva år att komma tillbaka.

Den första idén till ”Paris-Dakar” fick jag våren 1999, i samband med en invecklad kärlekshistoria. Jag skrev på novellerna av och till i fem år, sa upp mig från mitt stabila webbjobb hösten 2004 för att satsa på författandet, skickade ”P-D” till bokförlagen i mars 2005, fick första kontakten med Ordfront sommaren samma år, skrev om och skrev två nya texter (”Mellanområdet” och ”Ett slags avsked”) och blev inbjuden till första mötet face-to-face med Ordfront i september 2006. Och då löd mejlet ordagrant:

” Hej Jens,
Vi tänkte höra om du har tid att komma hit och prata lite om ditt manus med oss?”

Som författare lägger man märke till hur folk använder ord. Kolla på den där raden en gång till.

”Vi TÄNKTE höra om DU HAR TID att komma hit och PRATA LITE om ditt manus med oss?”

Alltså, vad i helvete. Efter elva fucking år.

Var nära att svara något i stil med ”Jag tänkte kanske höra om ni möjligen skulle ha lust att, tja, vad vet jag, typ ge ut min bok lite, eller så.” Fast det gjorde jag såklart inte. Jag hyperventilerade och var gråtfärdig.

Och sen hade vi ett möte och de ville inte ge något definitivt besked förrän de haft ett internmöte, för egentligen ville de hellre att jag skulle debutera med en roman, (”noveller säljer ju inte”). Men när jag inte hade någon roman så fick de väl ta det här ändårå. Kanske.

Förlagschefen ringde på fredagen samma vecka och sa att han låtit övriga på förlaget läsa ”Anthem” och att det var klart med utgivning. Fast inte förrän våren 2008 – dvs tre år efter att jag skickat manuset första gången. Och en ganska liten upplaga.

Elva år.

Hur det kändes? Som för många författare var det en triumf i kombination med en stor trötthet och nästan sorg över att så många år gått åt till att få 1 500 ex av en bok tryckta och förhoppningsvis utskickade i handeln.

Vad jag gjorde? Klockan var kanske två på fredagseftermiddagen, vi var hos mina svärföräldrar. Jag kramade min fästmö och min dotter, gick ner till vårt gästrum och sov.

Däremot. Recensionen i DN. Priserna. Prata med folk som haft en stor upplevelse när de läst ”Paris-Dakar”. Få beröm från andra författare, folk man respekterar och ser upp till. Mejl från författare man inte bara gillar utan ÄLSKAR. Se den i bokhandeln. Se den i min bokhylla. Sånt kan inte jämföras med något annat. Det är en ynnest att bli publicerad, naturligtvis. Det är en nåd. En av mitt livs stora, bestående lyckokänslor, en glädje jag kan plocka fram och trivas med, när jag vill. Egentligen endast jämförbar med föräldraskapet (obs jämförbar, inte likvärdig).

Men som sagt. Att komma ut var ett maratonlopp så änd-, hopp och tröstlös att ögonblicket vid målgången kändes overkligt och bedövat, som inlindat i bomull och doppat i sirap.