Sömnlös i Solna.
Min snart treåriga har vattkoppor och skriker i natt, men nu äntligen och till sist verkar hon och alla andra i lägenheten ha somnat, utom jag.
Som barn hade jag ofta svårt att sova på nätterna, jag låg vaken, blev rädd och gick över till mamma och pappa. Och det slår mig nu att det var läsandet som fick mig att ligga kvar.
Någonstans, säkert ganska sent, kanske rentav kring nio-tioårsåldern, upptäckte jag finessen med läslampa. Hämta en trave böcker och lägga sig och läsa, spelade ingen roll att klockan var fyra på morgonen. Det var en aha-upplevelse. Allting släppte. Jag var ju inte rädd för mörkret, inte egentligen, bara för ångesten att ligga själv och inte ha något annat än mina egna tankar. Med Fem-böckerna drällande kring huvudkudden kunde jag ägna mig åt en annan värld.
Jag insåg att jag kunde läsa mig bort från mörker och otrygghet. Att det helt enkelt var mysigt att vara ensam med Blyton i natten. De flesta bokälskare har säkert samma erfarenhet. Att böcker inte bara fördriver tid, utan också mörker, olust och det egna jagets påträngande oro.
Nu var det länge sen jag läste en bok på natten. Kan faktiskt inte minnas när. Är för mesta alldeles för trött, och de få gånger jag vakar har datorn och surfandet blivit substitut. Och nu bloggar jag. Säkert är det så för allt fler.
Eller? Läser ni om nätterna? Vad?
Själv minns jag en typ tips-spalt i någon tidning om hur man ska göra om man har svårt att sova om nätterna. Läkaren eller psykologen rekommenderade läsning, men av en bok man redan har läst, för att inte spänningen ska hålla en vaken. Där finns kanske en delförklaring: jag har helt slutat med omläsning av böcker, tiden räcker ju inte ens till för allt nytt man behöver läsa.
Vilket förstås väcker frågan: varför har jag alla dessa böcker jag läst stående i överfulla bokhyllor?
Kanske för tryggheten. Inte att läsa dem, längre. Bara ha dem.
Och nu borde jag.