Så tunt det är som läkt, så lätt det går sönder. Att några ord en mikrosekund kan formas till tusen nålar som kan göra en kolsvart täckande tatuering och nästan förstöra allt det fina, goda. 
När diskussionen om kvaliteten på våra kommentarer började skavde det til i hela kroppen och jag såg som skrivna i krigsrubriker alla små hahaha och korta, kanske fåniga ord jag skickat, de andra som jag läst och fnissat åt och känt mig löjligt glad över.
Välviljan, glöden och glädjen i läsvännernas gemensamma kärlek till litteraturen, ett slags fristad, så välkomnande den känts, så vänlig fastän jag är nästan utan studiepoäng i min ryggsäck, kändes bara kraftlöst i mig.
Det jag kan säga om det jag läst är inte alltid välformulerat, jag behöver vända och vrida på känslan, ta en stund på mig, innan jag säger eller skriver orden som lätt känns klumpiga och tvekar obland att ens skriva dem av rädsla att få dem söndertrasade tillbaka.
Sedan försökte jag förstå varför det gjort ont och tänkte efter, läste orden igen och insåg att det inte är farligt. Att man kan, får, till och med måste tycka olika, att det kanske till och med är just det som är själva värmen och välkomnandet i varje grupp och i bokcirkar.se. Det som inte är rätt eller fel utan bara olika önskemål.
Så jag fortsätter väl att säga hahaha ibland, försöker att forma mina reflektioner så gott det går, fastän de kanske blir klumpiga och konstiga ibland.