En av mina bästa vänner har spelat i ett allsvenskt fotbollslag. Dessutom älskar hon litteratur. Det var hon som gav mig Vägen, som jag tycker jättemycket om och tycker är en berättelse om kärlek mer än något annat. DET räcker väl som litteraturbrygga över till ett litet fånigt glädjefnatt över att det är Mästarnas mästare i kväll, där Malin Moström som var med i Sveriges fotbollslandslag tidigare är en av deltagarna. Andra som är med är Thomas Wassberg, ni vet den där enstavige tjurskallen som vägrade att ta emot Svenska Dagbladets bragdguld för att hans skidåkande kollega Sven-Åke Lundbäck inte fick medaljen året före. Och Susanne Gunnarsson, som paddlade med Agneta Andersson och fixade medaljer i flera OS, och Erika Johansson som har haft svenskt rekord i längdhopp i bra många år och några andra envisa, sturiga, knäppa, duktiga och roliga idrottare. Det är kamp och nostalgi och jag som älskar dramatiken i bra idrott gråter och snorar framför tv:n, och kommer på att det bara är några veckor kvar till Vasaloppet! Jag får gåshud varje gång jag ser starten och älskar att halvligga framför tv:n och se prestationerna, eller dårskaperna, i spåren.
Finns det någon motsvarighet till Vasaloppet inom litteraturen? Ett minne om en väldigt lång film som jag såg för många år sedan när jag gick på Biskops-Arnö (den var sju eller åtta timmar lång om jag minns rätt, men har glömt så väl regissör som titel på filmen) är det närmaste jag kan komma. Kanske Bokmässan i Göteborg är ett slags Vasalopp, sammanfogat av mängder av boksidor, litteraturälskare, böknördar, förlagsfolk, författare, ja, ni fattar. Eller finns det något annat? Kanske Proust, som jag inte har läst. Eller Häggs bok om de 1001 böckerna … om jag inte slutar nu riskerar jag att göra det här blogginlägget till ett Vasaloppslångt inlägg. Mycket nöje framför tv:n, min kollega som liksom jag ibland skriver tv-krönikor i NA tycker att Mästarnas mästare är ett skitprogram. Hon har fel. Hahahaha!