Min dotter är ljus i skinnet, blond och blåögd. Följaktligen vill väldigt många personer här i Indien ta bilder av henne. Jag frågar henne alltid om det är okej, och efter ett par jobbiga incidenter med närgångna indiska män (och en del kvinnor) som i till synes helt oskyldiga syften gärna vill försöka lyfta, krama, pussa och vid ett minnesvärt tillfälle BITA min treåring, är hon blyg för indier och säger nej till alla fotoförfrågningar. Jag vidarebefordrar detta nej på engelska till intressenterna, som ofta blir perplexa inför detta slaviska följande av ett barns vilja, men som för det mesta då avstår från att ta bilder.
Men. Igår vid poolen kommer två långa sikhiska män fram till bassängkanten och ber att få plåta underverket – som då plötsligt och otippat accepterar!
(Förmodligen blev hon så fascinerad av de långa skäggen att hon glömde bort att vara blyg)
Så det plåtas en masse av den badande solnaflickan, och de artiga och nyfikna sikherna börjar fråga mig om min nationalitet, barnets ålder, mitt yrke och så vidare. Detta leder i sin tur till ett längre samtal vid ett poolbord (då har underverkets mamma övertagit min bevakningsposition vid poolkanten) där en grupp på fyra sikher, affärsmän från Punjab, omsorgsfullt frågar ut mig. Om mitt liv, om svenskt samhällsliv (särskilt utbildningssystemet och synen på barns lärande), statsskick, familjemönster och religion. Allt från (från vårt perspektiv) tokroliga frågor i stil med “odlar ni ris eller bomull?”, “bor du hos din pappa?” och “hur kommer det sig att du kan simma?” (ingen av dem kunde det) till djuplodande och svårbesvarade frågor om min syn på muslimska terrorister, varför jag inte tror på aga i skolan och varför så många semestrande västerlänningar kedjeröker.
På kvällen firade vid min svärmors 60-årsdag och när vi kom tillbaka från restaurangen bjöd vi över sikherna på samtal på uteplatsen utanför vårt rum. De kom allesammans, med blommor, åt av vår flygplatstoblerone och satt länge och frågade om Sverige, och berättade om sig själva, sin syn på Gandhi (som de hatar), sin religion (som jag insåg att jag visste ungefär ingenting om) och sitt samhälle. Satt till efter midnatt. Grymt vidsynta, intresserade, ödmjuka och coola killar. Enda gången det hettade till var när den kommande svenska lagen om homoäktenskap kom upp, vilket var lite magstarkt. Men när jag invände att stabila homosexuella familjer gör det lättare för homopar att adoptera barn, lyste de upp. “Good”.
Osäker på vart jag vill komma med detta, skriver mest för att jag kan bli så imponerad av andra människors lust att lära sig om andra kulturer och samhällen, att sätta sig ner och fråga ut någon utan att vara rädd för att uppfattas som närgången eller påträngande. Nyss när jag satte mig vid datorn gick jag in på wikipedia och läste på om sikhismen, som på pappret ju verkar vara en helschysst och sympatisk religion som förspråkar jämlikhet (de är emot kastsystemet, rasism etc) och jämställdhet mellan män och kvinnor (slöja, burka eller hemgift är förbjudet). Totalförbud för alkohol, tobak och droger. Blandat med lite udda grejer som att aldrig under hela livet klippa av ett hårstrå från sin kropp (därav långt hår och skägg). Varför har jag aldrig intresserat mig för den?
Plus en annan insikt: när man berättar grundläggande fakta om Sverige (höga skatter, gratis sjukvård och utbildning, jämställdhet, bra kollektivtrafik och extremt lite korruption) för människor från Punjab, låter det overkligt. Och oförskämt lyxigt.
Det enda som är pinsamt? Just det. Monarkin.
Nå. Imorgon är det dags för bokcirkeln om “Paris-Dakar”. Hoppas ni får kul, och jag återkommer dagen efter med lite respons – ser fram mot att läsa.