Jag längtar till i övermorgon, när det jag skriver kommer att hamna i den vanliga läsdagboken igen! Vill vara i samma rum som förut, jag känner mig lite ensam här, som i ett tomrum.
Jobb, familj, katter, allt man ska och bör och behöver. Sedan blogga.
Ska läsa också, vill det, för att jag tycker om och vill prata om, vill skriva om det.
Orden är så många, tätt, tätt skrivna och bokstäverna väldigt små. Så snopet, retligt – orkar inte, stannar i en tanke, trött. Måste läsa, heter läscirklar.se, inte tröttcirklar eller vi-som-grubblarcirklar.
Men det blir tomgång i läs- och skrivhjärnan. Rundgång, som i cirklar.
Jag har bara hunnit halvvägs i Innan döden kom av Elisabeth George. Segar mig fram.
Det är tröstlöst, kallt och grått, det är förorter i London. Inte iskallt, hon vet att värma lite lagom, så att man orkar. Det finns kärv värmande omsorg från en kantstött kvinna vid sidan av tre syskonbarn som plötsligt ramlar in i hennes vardag. Ungar som tappats bort och som tappat bort sin tro på världen. Jag måste veta hur det går för dem. Författaren kittlar mig, ger mig lite, lite i taget, tvingar mig vidare. Några sidor i taget.
Brutalt. Småungar, makt, våld, droger, prostitution, orkar inte så många sidor åt gången.
Det är inte ens på riktigt. I den där miljön är en kärv värmekälla, om än kantstött, mer än de någonsin kan hoppas på.
Själv behöver jag ha en gnutta värme under mitt tjocka täcke, för att ens orka läsa vidare.
Varför blev det med ens ännu svårare?