Jag ville berätta om tystnaden, allt det som jag aldrig kunnat säga. Det som gjorde så ont att jag gömde det bakom andra ord, sådana jag trodde var bättre, som de som lyssnade hellre ville höra.
Och jag ville berätta om den lilla flickan som inte skulle funnits men fanns ändå, om hur hon hanterats av livet som gjort henne till hon. Det som gjorde henne illa, som inte syntes men fanns, om att vara så duktig som inte var möjligt, verklighetens skugga runt henne, den som inte gick att fånga. Samma sort som ligger runt många andra tysta, lydiga flickor, som man kanske tittar på men ändå inte ser. Jag ville skriva om hur det kändes att leva genom andra, inte våga lita på sitt livsrum, inte ens tro att man har rätt till det. Om att att skaffa sig bekräftelse som inte finns. Men jag ville också skriva om den läkande kraften i orden, att de kan göra så att man kan gå vidare, om man får chansen. Jag ville också skriva om klass, om att tycka att man inte duger.
Det var svårt. Jag grät mycket när jag skrev. En riktig bok med mitt eget språk.
Inte först, då samlade jag mest tankar, skrev minnena och vreden, sorgen – men också glädjen. Det var mer som en dagbok, fastän skriven under nätterna när jag inte inte kunde sova.
Under många år var själva levandet en kamp, då skrev jag inte alls, hade ingen styrfart på livet. Jag föll och ville inte längre, ville inte, ville, ville, ville inte och kunde inte. Men det släppte inte taget om mig. Livet och inte heller de som älskade och orkade bråka för min skull. Jag lånader pengar till psykoanalys för kön till samtal var så lång att det skulle dröja ett år tills det var min tur. Det är inte så många år sedan det inte var självklart med behandling fastän sjukdomen var så farlig att man nästan dog.
Det var då jag träffade C, kvinnan i rummet med det rena örngottet, hon som hjälpte mig att säga också sådant som jag inte vågade, som ville att jag skulle berätta tystnaden, den som varit mitt skydd och min fiende.
Det tog lång tid.
Senare när jag klarade av att leva igen var jag på kurs i Kalmar. Skriva för livet på Fojo. Som vi skrev de veckorna. En av kursledarna ville veta om jag skrev något “eget” för hon tyckte att jag skrev bra och om viktiga saker. Nej sa jag, eller nja, kanske och hon frågade om jag ville att hon skulle läsa det. Nej, sa jag, nja, okej, kanske. Och så läste hon, tyckte att jag skulle skriva mer och jag började tänka, funderade på hur, om det skulle vara möjligt, lägga till, förändra, göra något mer än bara dagbok. Ett manus, en historia, något viktigt och på riktigt.
Ett stipendium gjorde att jag kunde vara ledig från jobbet och sitta hemma och skriva. Forum sa ja tack och sedan kunde jag vara ledig en period till och göra det fantastiska jobbet tillsammans förläggare, redaktör och alla andra.
Den tionde september kom den ut, min bok. Den jag trodde skulle heta Berätta tystnaden men som heter Aldrig som hon.
2009-02-01