Läste du DN idag?

Alltså, i dag hände det. Och nu vet jag inte.

Jag är ju med som gästbloggare här på sajten för att jag skrivit “Paris-Dakar”. Något som sällan nämns är att jag också är redaktör för utgåvan av Vilhelm Mobergs samlade brev i två volymer: “Om Gud vill och hälsan varar” som är breven 1918-1949 och “Du tror väl att jag är död” med 1950-1973. De kom 2007 och 2008.

Utan att vara någon martyr så får jag väl säga att det är det slitigaste, svåraste och mest tidskrävande jobb jag rott hem. Tänk dig själv.

Först har jag förankrat projektet hos det väldigt trevliga Vilhelm Moberg-Sällskapet i Växjö och hos Mobergs likaledes trevliga barn.

SEN har jag alltså letat upp alla brev som finns bevarade av Moberg. På olika universitetsbibblor, hemma hos folk, i privata arkiv. Jag har tillbringat stekheta sommardagar på dammiga bibliotek. Jag har suttit i Bonniers källarvalv och bläddrat  (Alakoski satt vid bordet bredvid och signerade en trave “Svinalängorna”) i gamla brev. Jag har ätit fläskpannkaka i Småland. Ni fattar.

SEN har jag valt ut vilka brev som ska ingå, slitit mitt hår, fruktat för min odödliga själ, tvingats rata brev av stort kulturhistoriskt värde, ett vittnesmål om människans storhet och nöd, och lägga tillbaka det i glömskan. Valt bort, plockat, sorterat. Papper överallt. Plastgem i olika färger.

SEN har jag skrivit av alla breven. Lagt dem bredvid datorn och skrivit av, ord för ord. Fått ont i händerna, ont i ögonen. I sommarstugan. När nyfödda bebisen sov. Onykter. Spiknykter. Trött. Pigg. På tåg. Skrivit av hundratals brev. Och sen valt bort igen och fått kasta brev jag skrivit av.

SEN har jag kommenterat alla brev, för att läsaren ska förstå sammanhanget. Slagit i gamla tidningar för att förstå sammanhang. Ringt historiker och frågat. Lärt mig precis ALLT om Vilhelm Moberg. Googlat och wikipedat och nationalcyklat.

SEN har jag korrekturläst och sett till att alla brev är korrekt återgivna, ord för ord.

SEN har jag valt bort lite till.

SEN skrev jag förord, till båda böckerna.

Som sagt, jag är ingen martyr. Jag lärde mig mycket. Men nästa gång jag erbjuder mig att göra en brevantologi i två band ska jag fundera lite innan.

Okej, sen kom böckerna ut. Kul kul. Se allting i tryck, dela ut boken till vännerna, tjoho.

Och SEN väntar man på recensioner.

Och ingenting. Inget. Nada.

Alltså: inte EN ENDA tidning på riksnivå har recenserat dessa två brevantologier av 1900-talets mest populära svenska författare (enligt flera av varandra oberoende mätningar). Störst hittills var en vänlig recension i Upsala Nya Tidning. Men INGEN av de rikstäckande morgon- eller kvällstidningar har tagit upp böckerna. Bo Strömstedt i Expressen har nämnt den i sin julklappslista. Men ingen recension.

Som sagt, jag klagar inte. Ingen martyr här. “Paris-Dakar” blev recenserad i DN. SvD, Aftonbladet, Sydsvenskan, GP och Sveriges Radio när den kom ut, jag gnäller verkligen inte över brist på uppmärksamhet. Men ändå.

Det var ju en del jobb. Jag tyckte jag gjorde fantastiska böcker. En kulturgärning liksom. Något fint. Och så är det inte en kotte som bryr sig.

Men. Så. Nu. Idag.

Professor Johan Svedjedal har idag den 7 februari 2009 skrivit ett helt uppslag i DN om mina brevböcker. Långt, långt. Refererar och citerar. Verkar nöjd. Gillar. Skriver något småkritiskt om mina kommentarer, nämner mitt namn en gång.

Och .. nu är det slut. Nu har det hänt. Äntligen. Jag blev jätteglad. Äntligen. Böckerna fick bekräftelse, till sist. Utrymme. Trycksvärta.

Och det slår mig att jag faktiskt aldrig har ställt frågan: VARFÖR är det så viktigt med recensioner? Det är typ inte en människa som har hört av sig och grattat (utom min mycket schyssta och trevliga författarkollega Sven Olov Karlsson, som ni verkligen ska läsa om ni inte redan gjort det). Böckerna ser likadana ut. Jag kan inte klippa ut recensionen, ta med den till Ica och visa upp och be att få gratis mat i egenskap av recenserad brevantologiredaktör. Jag kan faktiskt inte göra någonting, annat än att läsa den om och om igen och gotta mig.

Och imorgon kommer en ny DN. Och sen en ny. Och det enda som egentligen har hänt är att jag inte behöver vänta på den där DN-recensionen längre.

Kanske kommer det kännas lite tomt. Mina SEN är slut. Det finns inga SEN kvar att hoppas på. Det är bara att gå vidare.

Det känns lite tomt.

Men man vänjer sig.