Med ett eget blänk

Vilken pärs! Jag har blivit fotograferad i dag och känner hur musklerna i ansiktet först nu börjar återgå till något slags normalläge.
Det bara händer. En fotojävel flyttar in i mig, tar på något sätt över mig och gör avtryck på varje del av mig, inte bara som en andra hud utan också inifrån.
Jag vet precis hur jag ser ut, försöker slappna av men då blir det ännu värre, nästan så att det darrar i mungiporna. Ögonen liksom flyttar på sig och det ena hamnar mycket högre upp än det andra, någon symmetri finns inte och munnen tar på sig en tillgjord min (allt för lik mitt eget minne av min mammas mun för att ska stå ut med den) och hur jag än anstränger mig för att driva ut den där fotojäveln så stannar den kvar.Oavsett hur trevlig, snäll och duktig fotografen är.
Jag är i gott sällskap, vi är många som känner oss mer besvärade framför kameran än i tandläkarstolen. Varför? Vad är det vi är så rädda för? Vad ska kameran avslöja? Den lilla extra hakan som vi för allt i världen inte får ha, eller streck och fåror som finns där, som är en del av själva livet, levandet. Eller kanske sorgblänket i pupillen eller minnet av något man vill ha gömt och glömt och lämnat bakom sig för länge sedan. Förmodligen lite av alltihop och alla påträngande retuscherade reklambilderna av ett människoideal som inte finns.
Jag som tycker att riktiga människor är vackra, de vindögda, rynkiga, de släta. Med skarpa drag eller mjuka hakor och med ett eget blänk i blicken. Nästa gång jag ska bli fotograferad ska jag tänka på det. Jag ska minnas att jag också är en riktigt människa.