Lyxig frukost!
Efter en förmiddag som denna känner man sig lite flådig, just ätit en lång och trevlig frukost av ett filmbolag som är intresserade av att filma en av mina noveller … Märkligt hur man känner sig uppvaktad och förnäm efter att blivit bjuden på en måltid. Skepsis och grubblerier sveps bort i en flod av latte och croissanter, sköljs ned med färskpressad juice.
Frukost ute på stan är för övrigt bland det bästa jag vet. När jag skulle bli intervjuad för tidningen Vi (efter att jag fått deras litt. pris) fick jag välja plats och aktivitet, och valde genast en frukost på Sturebadet. Sitta i två timmar med kaffe, gott bröd, yoghurt och frukt är ett oslagbart sätt att få mig lösmynt och på gott humör. Kanske är det att frukost är vår mest intima måltid, den som vi oftast äter i den privata sfären, som gör restaurangfrukosten speciell. Och som småbarnspappa är frukosten för det mesta en stressfaktor mellan uppvakning och dagislämning som bara ska forceras.
Nu var det inte det jag skulle skriva om, utan om vår bokcirkel (och apropå mat): Meningen var att Vi Läser skulle göra ett litterärt matreportage om vår bokcirkel, med inhyrd mästerkock och fotograf. I övermorgon (lördag) var det planerat. Och man har ju haft vissa förväntningar. Och så är det inställt i sista stund! Riktigt tråkigt. Här har man gått och laddat. Svårsmält, kan man säga.
Vi har nämligen utvecklat en riktigt kul tradition i vår bokcirkel (som träffas fyra ggr/år): temamiddagen. Vi turas om att laga en trerättersmiddag, som på något sätt ska spegla boken vi läser. Kan vara klurigt, men ett ack så bra sätt att ge en extra dimension åt bokdiskussionen. När vi läste Sven Fagerbergs ”Höknatt” från 1950-talet var det Stadshotell-stuk på maten, med potatismos, bruléepudding och grogg på Pommac och cognac. Själv bjöd jag på 68-meny när vi läste Sem-Sandbergs ”Theres” (om Baader-Meinhof), med rysk borsjtj, algerisk lammgryta, franska ostar och en Flower Power-inspirerad final.
Nu på lördag var det så dags för Karen Blixens ”Den afrikanske farm” (sv. ”Afrikansk pastoral”) och jag såg fram emot att stjärnkocken skulle prestera ett slags dansk-afrikansk crossover – och som bonus skulle vi i cirkeln få vara med och laga maten! Nu verkar det bli knytis med smørrebrød, øl og snaps …
Vad brukar ni andra äta när ni har bokcirkel?
Annika K skriver:
”Jag fattar inte att förlagen refuserade dina berättelser. Ibland blir jag faktiskt djupt konfunderad över boksverige! Är det novellen som inte är “på modet”? Eller är de som läser inkomna manus för gamla? För traditionella?
Jag tycker att du fångar en ton i dina berättelser som är väldigt mycket… kanske en generationsfråga hur man uppfattar och förstår det du presenterar. Jag vet inte.
Men när jag läste klart Mellanområdet så kallnade min goda middag! ”
(apropå middag som inte blir vad man tänkt sig)
Här vill jag bara säga att jag tvärtom tycker jag haft en väldig tur som blev utgiven. Det är otroligt svårt att få en bok antagen, särskilt noveller, som är en erkänt svårsåld genre. Det krävs tur, tålamod och en vilja att skriva om och bearbeta sitt manuskript.
Texten ”Mellanområdet” som du nämner skrevs till exempel EFTER att jag fått kontakt med Ordfront, den fanns inte med i det ursprungliga manuskriptet. Jag insåg själv att jag behövde lyfta samlingen ett snäpp till för att få ut den. Det ska man tänka på när man hör talas om författare som fått mängder av refuseringar (såna historier finns hur många som helst, t ex Astrid Lindgren, J.K. Rowling …) – att det som refuserats ofta såg rejält annorlunda ut än det som blev slutprodukten, ofta har förlagen duktiga redaktörer som hjälper författaren att bättra på manuskriptet längs vägen.
Men visst händer det att jag gottar mig åt de förläggare som refuserade ”Paris-Dakar”, nu i pocket, prisbelönt och på väg att bli film … Småsinthet är en lyx man kan få unna sig ibland. Ungefär som frukost på stan.