Jag tvingar min sextonåring att läsa Boktjuven. Kanske inte tvingar direkt men nog har jag malt ner honom en smula med mitt malande om hur bra den är. Tjatar mer än tvingar. Hoppas att han inte snubblar på den, att han väntat sig något annat och inte tar sig in i bokens poesi. Han är en bokslukare med allt ifrån Stieg Larsson, Arne Dahl, Tolkien och Stephanie Meyer i bokhyllan.
Han lärde sig läsa helt plötsligt, ja verkligen från en stund till en annan, en kväll när jag låg och läste för honom. Han var fem och det var Astrid Lindgrens Lotta flyttar hemifrån, lite sorgligt när Lotta låg ensam i skymningen uppe på tant Bergs vind och hennes pappa var där för att be henne flytta hem igen. Han låg bredvid mig och jag tystnade för att samla ihop mig, lite rörd och tjock i halsen. Då läste han resten av meningen, med sin lite hesa röst, tänk jag minns det nu, hade glömt att han alltid var lite hes när han var liten. Jag trodde först att han lärt sig texten utantill men fattade snart att han hade knäckt den där underbara koden, vägen in till alla de världar som man inte visste fanns.
Ibland när vi kom till dagis för att hämta honom satt han i soffan med en skock pyttisar runt sig och läste högt för dem ur en sagobok. En syn mild som sommardagg, varm som ett hjärtslag. Jag har den varsamt tecknad inom mig. Det händer att behöver den, tar fram och tittar på den när jag hör hans djupa tonårsröst muttra ”senare” för tretton gånger, när det är dags att städa rummet eller diska. Tar fram och tänker på den och lyssnar till prasslet när han vänder blad i boken … hahaha, eller som nu hör skrålet från hardcorebandet eller ljudeffekterna från något obegripligt spel i Xboxen. Det finns ju andra världar, än böckernas.
2009-02-19