Inte magsjuk, men ont i magen. Skrattont. Det gör inget, det är en skön smärta.
Jag låg och tittade på skidskytte, en helt makalös tv-sport, även om de svenska insatserna i dag inte var särskilt upplyftande. Katterna hade spring i benen, galopperade så att det slamrade. Jag förstår inte hur de bär sig åt, så mjuka tassar, så smidiga, och så kan de LÅTA så. Slamra över golvet, jag hittar inget bättre ord för just det ljudet.
Men sedan tröttnade de och lilla Twist kom trippande och hoppade upp till lmig i sängen, lade sig tätt, tätt uppe vid min haka, hälsade med att gnida sin lilla nos mot mig.
Hon är oregelbundet mönstrad, vit under hakan, tigrerad, lite guld här och där och svart, ser ut som hon har fått svarta streck av kajal runt sina busiga gröna ögon. Hennes svans är väldigt lång och smal också den lite tigerrandig och så längst ut på tippen, som doppad i grädde, ett vitt utropstecken mot taket.
Det var något som inte stämde. Hon blir ett år i maj, är i något slags tonår och förändras snabbt, har blivit långbent och – ändrat färg? Svanstippen såg liksom solkig ut och genast rusade blodet snabbare, mitt hjärta gjorde ett oroligt skutt eftersom jag så lätt tror att minsta avvikelse från det “normala” innebär sjukdom och sjukdom med något slag automatik innebär att livet snart är slut. Det gäller mina barn och mina katter (våra då), och andra som betyder något för mig. Kunde det där glanslösa bero på sjukdom? Vår lilla, lilla fina Twist. Rösten skar sig.
“Det är något konstigt med Twist.”
Sedan upptäckte jag att det var något konstig med mina händer också. Svarta. Micke tittade på mig.
Han har ett väldigt speciellt skratt. Han stod mellan köket och vårt sovrum, pekade på mig och liksom tappade styrsel på benen, sjönk ihop som i en nigning. Och skrattade. Hans skratt fick mig en gång i tiden att tänka “jag kan inte vara kär i en man som skrattar så” men numera har det skrattet gjort mitt liv mycket längre. Det smittar. Jag skrek av skratt fastän jag inte visste varför, men började ana. Och katten tittade med kajalsotade ögon, och svartdaskig päls. Grå, inget guldigt, inget vitt, nästan svart överallt efter att ha lekt sotarkatt och tagit sig en tur in i rökgången på öppna spisen.
Hon gillade inte att duscha. Micke och jag höll inne skrattet så gott det gick eftersom vi älskar henne och vet att ingen katt gillar att bli skrattad åt. Hon blev förnärmad så att det räckte ändå. En blöt katt är en ynklig katt.
Nu är hon torr igen, luktar lite fuktigt bara. Det vita är nästan vitt. Själv har jag tvättat bort den svarta skäggstubbskuggan kring munnen.
Allt det här får mig förresten att minnas Sotarpojken, del 1 och del 2, som jag lånade och läste och grät mig igenom när jag var liten.