Kattimmen

Vargtimmar, visst brukar man säga så? Min timme heter kattimmen fast den iinte tar en hel timme i anspråk.
Vid fyratiden, eller halv fem kittlar hennes morrhår mitt öra. Tätt, tätt intill knattrar hon, först försiktigt, sedan mer rytmiskt och allt starkare. Det är vackert i den sena nattens mörker.
Jag låtsas att jag inte hör, blundar och andas djupt, djupt. Törs inte kika.
Hon sitter stilla en stund, spinner intensivt, njutningsfullt. Sedan tassen på min arm. Spinnandet allt mer intensivt, som en ton smyger sig in, blir till en sång, en serenad om natten, eller en väldig tidig morgonvisa. En skärva av otålighet. Du är vaken, jag vet. Spinner dånande, intensivt och uppfordrande. Lyfter tassen, drar den försiktigt över huden på min arm. En klo, bara en, den vassaste. Helt varsamt, långsatm. Det gör inte ont, raspar försiktigt. Jag är jääääättehungrig! Ibland får jag för mig att vägra, tänker, det är jag som bestämmer. Vänder på mig och drar täcket över huvudet, muttrar nej, du får vänta lite, jag är trött. Hahahaha.. Svansen är aldrig så lång och så rakt upp som då, vid halvfemtiden, när jag kapitulerar, hennes steg aldrig så spänstiga och hennes kropp aldrig så tätt intill mina ben. Som en lallande fåne skäller jag på henne och bannar usch och fy en så stygg och elak katt, med den mjukaste kärleksrösten, som jag knappt visste fanns, den som bara hon kan locka fram.
Och den andra lilla katten som sovit sig igenom det stillsamma dramat, skuttar yrvaket och lyckligt över golvet:  Va finns det redan mat! Toppen. De smaskar belåter sida vid sida.
Nu har lugnet sänkt sig igen, kattimmen är över, jag kommer att somna gott och väckas om ett par timmar. Lite tröttare än om jag stängt dem ute från mitt rum på natten. Men jag älskar den här kattimmen. Sova kan man göra när man är gammal, eller när katten är gammal.