Fredagen den 13 juni 1980.
Det var varmt och vi var ute och cyklade. En liten storasyster på drygt ett och ett halvt somnade i sin orange barnsadel. Vi tog loss den och tog en paus i skuggan under ett träd, lutade henne mot stammen och lät löven leka skuggor över hennes hud. Jag var stor och tung, ung, tjugotre och hade tio uträknade dagar kvar tills det var tänkt att jag skulle bli mamma åt nästa barn.
Det började dramatiskt när vi kommit hem och till och med den soliga dagen mullrade åska i horisonten. Ambulansfärd, blod och skräck men det var inte farligt som det verkade. När klockan var strax efter tio på kvällen, bara två timmar kvar till midnatt, sa jag till barnmorskan att det där med att få en liten unge fredagen den trettonde blev det visst inget av med.
“Klart det blir! Den här är född halv elva.” Sa hon. För att i nästa andetag fråga om jag ville ha in en spegel och titta när mitt barn föddes.
“Nej för fan, det törs jag inte.” Sa jag.
“Klart du gör!” Sa hon.
Och jag tordes. En helt förtrollande känsla av kraft, smärta och triumf.
Hon fick inte alldeles rätt, den självsäkra underbara Vicky som gjorde mig så modig och vacker. Det tog en minut längre tid än hon sagt.
22.30 såg jag Lisas huvud, såg jag henne öppna munnen, liten blåröd rosenmun, och fylla sina lungor, fortfarande med resten av kroppen inuti mig. Hörde jag henne skrika sitt första vackra skrik. 22.31 var hon helt framfödd. Fredagen den trettonde. Sedan dess alltid en lyckodag för mig.