Har länge sett fram mot detta: om några minuter ska jag luncha med två av mina favoritförfattare. Vi har försökt få till detta ett tag, och nu är det dags.
En av de mest intressanta och roligaste upplevelserna som nybliven författare har varit det kollegiala mötet med andra författare. Bokmässan är förstås det riktiga eldoradot i sammanhanget. Det delas ut böcker, skvallras, dunkas på ryggen, röks cigg och dricks öl och stås på balkongerna på Park Aveny med plastglas i handen. Läskigt kul.
Det är sällan man träffar människor i yngre medelåldern som är så vansinnigt begåvade och samtidigt har så ruskigt dålig ekonomi. Detta balanseras genom en underbart överlägsen och sofistikerad attityd: “Okej, jag har en risig bil och kommer aldrig ha villa, sommarställe eller pension, men jag har givit ut två böcker och fått beröm på fina kultursidor!”
Författare inom den finlitterära (dvs osäljbara) genren personifierar alltså det sociologiska fenomen som Pierre Bourdieu betecknar “kulturellt kapital” i motsatsförhållande till “ekonomiskt kapital” – att ju mindre pengar man tjänar på sin konst, desto högre är statusen. Och tvärtom. I stället för inkomster från böckerna försörjer man sig på stipendier och priser.
Jag låter spydig nu, men faktum är att jag beundrar detta förhållningssätt. Jag har den största respekt för valet att leva enbart för konsten, för skrivandet, skapandet av någonting bestående, litteratur som blir läst av människor långt efter att bilarna har skrotats och sommarvillorna har rivits. Viljan att offra inte bara egen materiell välfärd, utan också den nya vinteroverallen till fyraåringen, sandalerna till treåringen, babysimkursen till den nyfödda. Den flådiga julklappen till den älskade. Jag har respekt för det.
Jag har det.
Men jag tror inte jag kan. Jag tycker för mycket om att tjäna pengar. För mycket om att köpa dyra saker och äga eller ge bort. Det är nästan omöjligt för mig att tacka nej till kommersiella uppdrag, även de som inte utvecklar mitt konstnärskap utan tvärtom tar tid från skrivande och tänkande. Ibland tänker jag att hellre skulle stå i kassan på Ica än skriva böcker, bara för känslan av att “idag har jag tjänat pengar”. Det sitter liksom i blodet.
Så det är därför jag ser fram emot lunchen nu, om snart fem minuter. För det är i sällskap med andra författare man peppas och får upp ögonen, igen, för det där vackra, högre, ädla livsmålet. Att skapa det bestående. Att se bortom det förgängliga och triviala, den borgerliga livsstil som levs och reproduceras i oändlighet. Vårt uppdrag. Vår belöning.
Och så lite kaffe och skvaller.