Jag gnäller för mycket. Det är dags att skära ner på klagandet ett tag.
För: mitt livs första filmavtal är i hamn! I vår tas de första stegen på väg mot en filmatisering av ”Anthem”, den kanske bästa novellen i ”Paris-Dakar”. Regissör ska utses, manus ska skrivas, pengar ska sökas. Målet är en filminspelning under 2010. Långa ledtider i såna här sammanhang.
Jag utlyser härmed en tävling bland de av er här på bokcirklar som har läst novellen: vilka ska spela huvudrollerna? Björn Gustafsson som den tragikomiskt olycksalige toastmastern? Ska Sanna Bråding ta revansch efter allt trassel i rollen som hans snälla flickvän Ebba? Ska Johan Widerberg göra comeback som brudgummen Jakob, Thorsten Flinck få upprättelse i glansrollen som den ilskna norrländske kocken? Lisa Miskovsky i en sensationell cameo som den flirtiga servitrisen som inte får något namn men som ”har den där sensuella norrländska Lisa Miskovsky-looken”).
Alltså: hur skulle DU vilja casta ”Anthem”? Den som kommer med de bästa förslagen får en signerad pocket, världsapromisse. (Ska kanske tillägga att detta naturligtvis bara är på lek, jag kommer inte få eller ens vilja bestämma över rollbesättningen).
Jo, men jag gnäller för mycket. Jag har läst mina tidigare inlägg under februari och märkt att jag verkar rätt pessimistisk, sur och negativ kring allt möjligt. Det är kanske en ganska naturlig position att ta som författare, man tränas liksom i att vara småkritisk och desillusionerad, det är det enda perspektiv som funkar om man vill framstå som intellektuell och djupsint (och det vill man ju gärna).
Därför ska jag kanske passa på att säga att jag är glad. Väldigt glad. Jag har haft sån fruktansvärd tur och det har gått förvånansvärt bra för mig sista åren, med allting, både privat och yrkesmässigt. ”Paris-Dakar” har gått från att vara en fåfäng dröm om att en dag bli publicerad, till prisbelönt, pocket och nu på väg att (förhoppningsvis) bli filmatiserad.
Och mest av allt, störst av allt och svårast att ta till sig: läsarna. Boken kom ut för ett år sedan, innan dess hade bara typ kompisar och bokförlag (med varierande uppskattning) läst något skönlitterärt jag skrivit. Och nu sitter jag här och har läsare. Det är ju grymt. Det är otroligt.
Sa jag att jag har världens finaste dotter också? Och att vattkopporna börjat ge med sig? Hennes mamma, med tillhörande växande mage, ska vi inte ens tala om. Det är läskigt vilket flyt man har.
Och på tisdag åker jag till Indien, bjuden av världens bästa svärmor som fyller 60. Två veckor i solen. Va? Bara en sån sak. Och här sitter jag som en surkuk och klagar.
Nä, dags att fira. Imorgon ska jag vara generös mot mig själv. Lyssna på musik jag gillar. Gå på gymmet, sen gå på Pocketshops jubileumsfest och njuta och ha riktigt roligt. På dan ska jag bjuda kontoret på semlor. Och kanske köpa den där riktigt fina knälånga stickade koftan från Tiger jag såg på secondhand för 500 spänn. För nånting måste jag ju ha, min underbara skrivarlya på Mariatorget (med de fantastiska och begåvade arbetskamraterna) är rätt kall att sitta och jobba i. Faktiskt jättekall. Usch vad det drar, egentligen, man sitter ju och huttrar om dagarna.
Fast just nu gör det inget.