Jag vill bråka!
Tydligen har det blossat upp en fejd på Bokcirklar, och som den författare jag är älskar jag att se hur människor använder text för att på olika sätt trycka ner, marginalisera, utmanövrera andra och få sig själva att framstå som resonliga, kloka, förnuftiga och diplomatiska.
Jag ska nu avslöja en sak. När jag fick höra att jag skulle blogga här gick jag in och kollade sajten. Fick genast se att någon hade läst en av mina favoritböcker (och då menar jag all-time-favourite-ta-med-på-öde-ö-rekommendera-till-alla-jag-känner-favoritbok) och klickade nyfiket för att se vad vederbörande skrev. Och det var inte bara en totalsågning, utan dessutom det mest korkade, obildade, banala uttalande man kunde tänka sig. Jag blev riktigt förbannad. Att en människa kan läsa samma bok som jag och ha en sån idiotiskt obegåvad åsikt om den! Att såna typer har rösträtt överhuvudtaget! De borde vara svartlistade på nätet. Började fila på ett riktigt vidrigt elakt inlägg som skulle trycka ner det där illitterata puckot i skorna en gång för alla.
Sen insåg jag att det kanske inte skulle vara det bästa sättet att börja min månad som gästbloggare. Det var det enda som stoppade mig.
Mattiaz M frågar vilka som är med i min cirkel. Det får du kanske se i kommande nummer av Vi Läser – det verkar som om mästerkocksreportaget blir av ändå! Till dess ska jag kanske undvika att ge mina cirkelkamrater ofrivillig publicitet.
Men jag kan säga så här mycket: I min bokcirkel bråkar vi nästan alltid. Kanske är det för att vi dricker så mycket alkohol (många av oss är småbarnsföräldrar och cirkelkvällarna är en av få chanser att komma iväg en helkväll och då blir det som det blir). Min förstående fästmö har lärt sig att jag går hemifrån med en bok i rockfickan, i kostym och slips och med ett förväntansfullt leende på läpparna, och kommer hem kring halv sex, stinkande av sprit och cigaretter och hes efter att ha tjatat, mässat, skanderat och bråkat om böcker non stop i tio timmar.
Ofta bråkar vi egentligen inte om själva boken, utan om saker som kommer upp i samband med svamliga utläggningar om allt annat som man kommit att tänka på. Politik, väldigt ofta. Feminism. Barnuppfostran. Relationer. Varför det alltid är samma person som diskar. Men samtalet om böcker sätter igång en process där man vill utmana, utforska, provocera, påverka. Ta kommando. För böcker handlar om makt; över ordet, idéerna och historien.
Och visst är det trevligt att vara snäll, särskilt på Internet, där det är alldeles för lätt att vara otrevlig och spydig mot andra på ett sätt som man aldrig skulle våga vara face-to-face.
Men. Böcker är på allvar. Böcker tar fram både det bästa och det sämsta i oss. Böcker får oss att babbla om allt annat som angår oss, som småbarn och hundar. Det är naturligt. Det är väldigt svårt att snäva in en bokdiskussion till att bara handla om texten (om man inte har en person som är utsedd att vara moderator). Ett bra samtal om böcker flyter alltid ut, sväller, blir personligt, förgrenat.
Böcker är på allvar. Böcker är personligt. Böcker är värt att kämpa för. Några av människans mest förödande konflikter har haft sitt ursprung i olika sätt att läsa böcker. Jag säger inte att det är bra. Jag säger bara att det är så det är. Love it or leave it.