Jag skrev en mening som jag ångrade och vips så raderade jag min tanke. Lätt som en plätt, bara ett tryck på delete.
Vad var det då för hemskt som jag tänkte som jag inte ville kännas vid?
Tukta! Ett ord som stinker våld ramlade ur mig:
”Jag önskar att jag kunde vara tjänstledig för att tukta mitt manus.”
Mitt manus. Ska jag vara snäll mot, njuta av att mejsla fram och forma. Inte tukta. Inte ens fastän jag vet att det kan betyda putsa, vårda och rensa. Tukta är som en återhållen vrede, ett ondskefullt maktfullkomligt ord som står på samma led som näpsa, aga, gissla och bestraffa.
Nu leker jag tankar och låter mig önska som ett barn: Att det vore lika enkelt som ett tryck på delete – att utplåna allt det hemska som ordet tukta står för.