Är kiss- och bajshumor rolig? Jag antar att det beror på vem som berättar, och vem mottagaren är. En filmrecensent i P1 kallade det för dålig humor.
Ett resonemang kring detta lättflyktiga ämne försvann ut i den snödisiga cyberrymden tidigare i kväll just när jag tryckte på ”skicka inlägg”. Jag hann inte återskapa mina tankar då, eftersom jag var tvungen att rusa i väg på fackklubbens årsmöte. Under kvällen dök tanken upp, att det förlorade inlägget kanske var ett slags slumpens fingervisning. Kanske fisar är ett ämne som bör förbigås med tystnad. Men så tänkte jag vidare och kom fram till att de har en så stor plats i våra liv, trots allt. Och då vet jag att gasig mage för många är så långt ifrån humor man kan komma. Just den aspekten lämnar jag i kväll.
Själv har jag ingen särskild talang för humor, säger sällan roliga saker, skriver inte så att folk skrattar och är inte särskilt lättroad själv. Eller kanske lätt road, låter det stanna vid ett leende, skrattar inte högt, vare sig när jag läser eller tittar på det som kallas komedier. Om jag skrattar är det påfallande, kanske skrämmande ofta, åt just det som enligt filmrecensenten rubriceras som dålig humor. Jag vet att jag inte är ensam.
Jag såg Det våras för sheriffen för en massa år sedan. Smått uttråkad satt jag där i biomörkret, gäspade och längtade ut i sommarkvällen när ett gäng tuffa män i läderbrallor, med cowboyhattar och tuffa boots uppenbarade sig på vita duken. De satt där runt en lägereld och åt. Vita bönor, massor av vita bönor. Och utan några större åthävor började de fisa, lyfte en efter en lite lätt på rumpan och släppte sig. Kul? Vi tyckte det. Vi skrek av skratt. Just den sommaren var vi med i ett matlag. Många var vegetarianer och hade ont om pengar. Våra måltider bestod till stor del av just vita bönor och kål. Situationen vid lägerelden var … bekant. Kanske därför så fruktansvärt rolig.
En julafton, också för många år sedan, fick en av ungarna Bajsboken i julklapp, den som Pernilla Stalfeldt har skrivit och tecknat. Storasyster som var tretton eller fjorton läste högt för sina småsyskon, eller försökte läsa medan skrattade så att hon knappt fick luft. Ändå är Bajsboken skriven på ett sätt som känns mer pedagogiskt och sakligt än medvetet roligt.
Också i kultur som är ”fin” finns fisar med som en burlesk krydda. Börje Ahlstedts rollkaraktär Carl Ekdahl fjärtar så kraftfullt att han släcker ett stearinljus med luftströmmen och om jag minns rätt sitter någon sommargäst i Strindbergs Hemsöborna på ett dass medan han med kraftig tysk brytning säger att han fiser när han menar fryser. Är det roligt eller plumpt, dålig humor eller bra, eller bara vår egen skräckblandade förtjusning över de kroppsliga funktioner som vi inte helt kan styra?
Vad jag vill? Kanske just inget annat än lufta mina tankar, fundera över högt och lågt, undra lite över vad som anses dåligt och bra.
2009-02-19