Jag läste just blogginlägget som Jens skrev, om att träffa andra författare. På ett sätt kan jag bli avundsjuk. Så självklart. Kollegialt. Kolleger. Någonting inom mig gör att jag kallar mina arbetskamrater för just…arbetskamrater. Varför? En djupt rotad klasskänsla antar jag, en vilsenhet den klassresa jag har gjort, men också ett ställningstagande. Fånigt? Kanske. Ett försvar? Kanske. Något att gömma mig bakom? Kanske.
Av en ren tillfällighet började jag spela fiol när jag var åtta år. Den kommunala musikskolan där jag bodde fungerade ovanligt bra. Det var gratis att spela och man fick låna fiol. Jag blev dessutom dödligt förälskad i en rödglänsande liten fiol i ett fodral med grönt ludd på insidan. Och så var jag musikalisk. Spelandet blev en regnbåge ut ur den torftighet som kunde tagit livet av mig. Jag blev ganska duktig på att spela, men aldrig tillräckligt bra för att komma in på musikhögskolan. Spelade Bachs a-mollkonsert som inträdesprov, men inte så att det räckte. Ändå drömde jag länge om att bli en virtuos som alla ville höra, en violinisternas Nobelpristagare. Jag skulle kunna ställa mig mitt på scenen i en rutig flanellskjorta och spela så att publiken grät och jublade och struntade fullständigt i vad jag hade på mig.
Jag var ständigt pank när jag gick på en musiklinje på en folkhögskola. Inga föräldrar kunde sticka till mig några extrapengar och för ung för studielån. På något sätt gick det, jag minns hur jag dreglade och fick smaka en god väns blåbärsglass när vi var ute och lyssnade på musik, livnärde mig på vita bönor, med ständigt uppblåst mage som följd. Parallellt med pluggandet, där jag för övrigt fick min första “riktiga” kontakt med litteratur, var jag med i en orkester. Det skulle bli konsert och sista repetiotionen fick vi oväntat en klädkod: Vit skjorta för killar och vit blus för tjejer. Jag hade inte en chans att fixa det, tog på mig min politiska identitet. Rutig skjorta och jeans. Konserten gick bra, jag spelade så att fingertopparna glödde och tänkte faktiskt inte så mycket på kläderna. När jag gick till min spellektion veckan efter, som vanligt med spelläxan noggrant inövad, fick jag bannor av fiolpedagogen. “Nästa gång kan du väl ta på dig något så att du passar in.”
Det bet. Det känns fortfarande. Varje gång jag ska någonstans tänker jag på det. Kanske inte medvetet, men det svettas i mig. Koderna. Kinderna bränner, jag kan klä mig hur som helst, klänning, snygga byxor, tunika, siden, sammet. Den rutiga skjortan hänger utanpå. Trasa, lump.
När jag gick i psykoanalys i en massa år, hos min fina, fantastiska C, fick jag en sorts insikt ändå, en vilja och en känsla och en sorts stolthet. Jag har faktiskt fixat det. Trots skjortan. Den är den del av mig , min utveckling, mitt val.
2009-02-11