Guldord och ord av silver. En sådan skillnad på att prata och att skriva.
Sådan skillnad på snälla, formbara, som smakar mjukt och glänser, svävar och vill mig väl. Skrivord som jag äger, väljer ut och låter leva i tanken och liksom födas av mina fingrar mot tangenterna. Fingerord, som o-finns men ändå finns. Ord som inte låter konstigt så fort de lämnar munnen, som är vackra när jag läser dem tyst inom mig.

Jag är rätt osocial. På möten har jag knappt koll på turerna med klubba, stadgar och dagordning. Allt det där gör mig klumpig och konstig och jag gillar inte heller pauserna mellan, minglet och småpratet som aldrig vill sig, för mig. Jag går mest och känner mig på helt fel plats.
Nu är jag för första gången i mitt liv med i en styrelse. Och i går var jag på årsmöte och allt, i föreningen Bokmässans vänner (Örebros bokmässa alltså), som författarrepresentant.
När jag fick frågan i telefon, i god tid innan mötet utlystes, fick jag skrämselhicka och sa nej, nej och lade på luren. Sedan tänkte jag efter. Krafsade ihop mitt mod och tillät mig en smula glädje för att de frågade mig. Så jag ringde upp och sa ja.
Nu skulle jag förstås önska att jag kunde säga att jag älskade varenda minut och att också orden jag sa kändes mjuka, såpbubbellätta och svävande. Hahaha, jag fick klistertunga och fick knappt ens fram en vettig tanke, än mindre särskilt många ord. Men jag njöt av att vara, på mitt sätt, i min egen tysta klumpighet. Och medan jag satt där blev jag gråtfärdig över att de finns, de där passionerade männskorna som går ut i mörkret en isande kall vinterkväll och sitter med ordförandeklubba, stadgar och protokoll, för att de älskar att läsa och brinner för kultur, litteratur och de möten de skapar mellan oss, fastän vi kanske inte alltid kan säga det.