Mattiaz M: Ska vi dela amatörpsykolog?
Jag hade just skrivit ett långt och jätteroligt inlägg, tyckte jag själv, om en dröm som jag hade. Sedan skulle jag kolla en sak och kopierade texten men tryckte på fel tangent så den försvann. Skit också.
Jag drömde i natt att jag skulle gå till en stylist för att jag var tvungen att lära mig hur jag skulle klä mig för att duga. Ni vet, klä mig så att mina normalkorta ben ska se lååånga och smala ut, så att hela jag ska se längre ut, yngre, poppigare, kvinnligare. Jag blir galen på den sortens program fastän jag försöker allt jag kan att ta det på kul och tänka att det inte är så allvarligt, att folk gillar sånt här och att jag är en tråkmåns. Och så misslyckas jag, och blir jättearg och skäller och ryar så att Alice och Elias, min tonåringar suckar och går sin väg. Elias med brallorna halvvägs nedanför skinkorna utan några större modenojor och Alice som när hon var liten klädde sig som ett gatubarn och tyckte att hon var finast i världen medan jag var livrädd att de i skolan skulle tro att jag inte tog hand ordentligt om min rufsiga unge. (Jo jag kammade henne men hon hade så tunt och spretigt hår att det alltid var rufsigt i alla fall.)
I alla fall så är jag så arg för att jag tycker att vi borde reflektera mer över det här, att i stället för att fortsätta att se flickor och kvinnor som objekt som måste förbättras och kliva runt i klackskor och obekväma kläder för att se snygga ut, borde få lära sig att de, vi, duger också i sköna, rymliga kläder där magen inte känns för stor och de där himla benen för korta. Men i stället trappas allting upp och nu ska vi i stället också rikta in oss på att göra om killar och män. Tvinga in också dem i alltför snäva mallar där de ska raka eller vaxa bort sitt kroppshår och sminka sig, plasikoperera sig och fan och hans mormor. Varför gör vi så här? Jag vet, det finns en marknad, det finns pengar att tjäna, men var finns motrörelsen?  
Tillbaka till drömmen: Jag stod där i mina vanliga byxor, svarta lite trista som sitter för hårt över magen, för att jag ju trots allt inte klarar av att köpa en storlek större utan hela tiden tänker att de där kilona jag råkade lägga på mig i jul ska givetvis bort och glömmer att jag är över femtio och att det dels är svårare att bli av med dem och dels att kroppen förändras så att magen kanske rent av finns där, fastän jag inte väger så mycket mer.
Min dröms stylist tittade värderande på mig och sa att jag såg fläskig ut utan att vara riktigt fet. Sedan vaknade jag. Och kände mig mest snopen. Vad säger den drömmen om mig och min självbild?
För övrigt vill jag i denna frustande ilska över kroppsfixering erkänna att jag älskar Mästarnas mästare, den där dokusåpavarianten (annars är jag skitarg på dokusåpor också) i SVT, där före detta elitidrottare kämpar om att bli the one and only. I går åkte min favorit ut. Brottaren Ara A. Jag älskar sport, fastän jag hatar det vulgära i att det snurrar runt så mycket pengar, droger, fusk och värvningar till stora fotbollsklubbar som påminner om rena slavhandeln. Än så länge blundar jag och håller för öronen och njuter, så gott jag kan av de idrottsprestationer som jag tror är resultat av den passion jag kan känna för litteratur.