Jag leker med ordet författare, smakar på det – det smakar gott.
Jag är stolt över att kunna kalla mig författare. Det känns ovant, lite laddat och jag blir generad när jag gör det. När är man författare? När man ger ut en bok på eget förlag? Eller får den förlagd av ett etablerat? Eller när man får vara med i Sveriges författarförbund?
Min första bok gavs ut av ett förlag 1994, sedan har det blivit två till, på samma förlag. De första gjorde jag tillsammans med två jätteduktiga fotografer, en av dem, böckerna alltså, är översatt till japanska. Den tredje är en liten tunn pocket som rymmer tre kärleksnoveller (en rekommenderas av RFSL som litteratur i samband med undervisning om sex och samlevnad).
Ändå är jag debutant, eller var i september 2008.
Mina tidigare böcker var svåra att skriva, på sätt och vis svårare än min debutbok, för när jag skrev dem kunde jag inte använda hela mitt språk, var tvungen att anpassa det , rensa bort bildspråk och parallellhandlingar och inte ta för givet att den som skulle läsa förstod sådant som var självklart för mig. Berättelsen skulle vara rak och enkel med en tydlig början, en logisk handling och ett rimligt slut.
Hösten som debutant har varit galet härlig, en underbar upplevelse med många nya situationer som jag varit livrädd för och trott att jag inte skulle klara av. Men det har gått, kanske inte strålande men okej. 
Jag är stolt, kanske till och med lite mallig när jag håller min fina bok i handen. (Jo jag är definitivt mallig!)
Men jag är stolt också över de tre första. De är lättlästa böcker, skrivna och utgivna för ungdomar och vuxna som av olika skäl inte förstår “vanlig” svenska.
Ja, jag är stolt över dem också, till och med lite mallig.