Läsa slutet först? Aldrig! Men jag vet flera som alltid gör det. Det är ju deras val, men lite knäppa tycker jag att de är, det vet de att jag tycker.
Jag brukar inte heller gilla att läsa texter som antyder, eller säger “det där kommer senare” för jag hakar lätt upp mig och koncentrerar mig på att vänta på just det, rädd att missa det, så att jag tappar njutningen med läsningen i nuet. Boktjuven dräller av grepp som jag aldrig varit med om tidigare och berättaren, döden själv (bara det!) gödslar med sådant som han, eller hon, ska berätta om, komma till senare. Och jag njuter av varje ord jag läser. Språket får mig att rysa, vilka formuleringar, vilka bilder! Jag älskar fosterpappan, älskar att silverögon kan vara så kärleksfulla som hans men också iskalla som sonens. En så svart tid skildrad med humor och kärlek och som bär fram det vardagliga, som gör bilderna som vi bär med oss, av hakkors och heilandet till något som människorna levde med, i triumf och förväntan men också rädsla och motstånd. Jag har mycket kvar av boken, jag vet inte vart den kommer att föra mig så jag borde kanske inte skriva om den än. Jag ransonerar min läsning, vill att den ska räcka länge. Tack för tipset, jag skulle inte hittat Boktjuven än på länge, om det inte varit för bokcirklar.se
Se där, en patetisk kärleksförklaring i dag också!