Patienten stirrar ut i november och ställer märkliga följdfrågor.
Denna språkliga karamell, hämtad ur en patientjournal, bjöd en vän mig på under sin tid på psykologprogrammet. Oavsiktligt poetisk och leendeframkallande stannade frasen kvar hos mig, så där som fraser kan göra, så att jag började använda den själv. Nu har den rotat sig även i min sambo, och numera heter detta att göra något ut i tomma intet här hemma just att göra det ”ut i november”.
Under hösten och vintern har jag nog både stirrat och pratat ut i november mer än vanligt, och för inte så längesedan vaknade jag långsamt ur en sådan dvala för att finna sambon där mittemot stirrandes tillbaka på mig.
”Vad gör du, egentligen?” frågade han, och svaret kom utan minsta tvekan:
”Jag genomgår en förlossning.”
Vis av erfarenhet att det varken är särskilt smart eller speciellt givande att ifrågasätta kvinnliga påfund kring barnalstrande och –födande tittade han förvånat på vår nästan fem månader gamle son, sedan åter på mig, och sade lite trevande:
”Fortfarande?”
Men nej, den förlossningen är tack och lov över, även om jag tvivlade på att den någonsin skulle ta slut när jag gick in i min 38:e timme av stånkande. Men det har onekligen sina likheter, detta att baka och baxa ut en bebis, med att baka bok.
Den härligaste tiden under en historias tillblivelse är för mig själva havandeskapet. Jag käkar praliner, går omkring och jäser och läser. Läser, läser och läser, samtidigt som jag är vagt medveten om att någonting är annorlunda med mig. Någonting håller på att ske. Efter ett tag råder det ingen tvekan längre och jag inser att jag än en gång har blivit med bok. Glädjen är stor och tanken lite svindlande. Tänk. En bok. Alldeles ny och full av möjligheter. I takt med att det hela fortskrider och bokbullen växer där inuti mig ger sig smått skrämda tankar tillkänna i form av ”kan jag?”, ”hur ska det bli?”, och ”vad ska det bli av detta lilla frö?”, tills jag slutligen måste erkänna att jag i viss mån har tappat kontrollen. Fröet har blivit någonting eget som växer och utvecklas, och som ganska snart kommer pocka på och vilja ut oavsett vad jag nu kan tänkas tycka om saken.
Så efter några månaders läsande och jäsande, planlöst klottrande i en liten anteckningsbok, osedvanligt mycket ätande och tankspritt stirrande ut i november blir det plötsligt omöjligt att hålla tillbaka – förlossningen har startat. Och precis som den biologiska startar den med en latensfas (”Ja, man får vara glad för det lilla”, sa kärringen som satte sig på nappen). Jag är inte riktigt säker på vad det är som håller på att ske, men att allt inte är som vanligt står alldeles fullständigt klart. Jag är liksom obekväm i min egen kropp och hur jag än försöker så får jag inte riktigt ro; det kryper och knakar och emellanåt tappar jag andan. Kanske är det falskt alarm? Det brukar nämligen komma ett gäng sådana innan det är dags på riktigt. Men efter bara ett kort tag står det klart att nej, det är inget falskt alarm. Vargen kommer verkligen. Något håller helt visst på att arbeta sig ut ur mig.
Det var någonstans i det här skedet som mannen i huset kom med sin fråga.
Så öppningsskedet. Utan att jag riktigt vet hur det har gått till ligger min lilla idébok där, plötsligt full av nedtecknade fraser, hastigt skissade karaktärer, roliga fakta och en hel massa märkliga följdfrågor. Där ligger den och kan inte längre ignoreras och det är då det slår mig att allt som står där är som ett litet ultraljudsfoto av det jag har inuti och som nu ska ut. Jag inser att skuggorna i idéboken bara är just skuggor av något som är så mycket mer, mycket större, och att jag är havande med en fullständig historia. Ett alldeles nytt litet bokliv som myllrar av karaktärer, konflikter, roliga ord och vackra tankar (liksom en hel drös mindre trevlig egenskaper som tillkrånglade formuleringar, hål i intrigen, onödiga adverb och omöjliga liknelser); ett litet liv som trots allt är redo att börja andas själv. Nu gör det nästan rent fysiskt ont och automatiskt intar jag den ställning som är bekvämast. Sittande. Framför datorn. Med ett tomt dokument.
Hjälp! Kan jag ångra mig? Jag vet ju inget om det här som ska komma ur mig! Nej, tänk om jag inte vill? Jodå, de tankarna förekommer vid båda sorternas förlossningar men det är för sent – jag är vidöppen och nu ska det bara ut; smärtan är sekundär. I varje fall bryr sig inte historien och alla de där i boende små människorna ett dyft om mina plågor och farhågor.
Häromnatten hade jag min första oresonliga värk Lika bra att börja krysta. Och se! Ut ploppade efter en svettigt arbetsam stund en liten bokbebis. Ingen mindre än lilla Synopsis. Efter att ha hämtat andan kunde jag konstatera att det verkade vara en välskapt liten gynnare, som visserligen inte såg mycket ut för världen och som definitivt inte skulle klara sig på egen hand utan att ges näring och vårdas ömt av mig, utan att varsamt lotsas fram genom sin egen tillblivelse … men dock!
Lilla Synopsis. Jag hoppas bara att jag kan fullfölja min uppgift att uppfostra dig till en alldeles färdig bok. Välkommen till världen!