Håhå! Sambon och bebisen har slagit sig ihop med en annan pappa med bebis och åkt till stora staden på någon form av fixardag. Det var visst nåt med bilen. Hunden ligger nöjd och gnager på ett grisöra (Varför vill spellcheck att jag ska skriva grisÖGA här? Är de vanligt förekommande i gnagsammanhang?) efter att vi har varit ute och promenerat i skogen i ett par timmar. Huset, mina damer och herrar, är städat och disken fixad, tv:n och radion avstängda, brasan tänd och här sitter jag i soffan i fullständig tysthet (nåja, nu smaskar hunden en hel del, men ändå) och bara njuter med en kopp té.
Snart ska jag ta upp läsningen. Framför mig ligger ”Lögnens olidliga lätthet” av Yrsa Stenius och jag borde hinna klart den tills familjen kommer hem och det är dags att åka till BVC på rutinkontroll. Framför mig ligger förutom boken en blyertspenna och en vansinnigt gul överstrykningspenna. Så läser jag alltid och jag vet att det irriterar en del. Min mamma till exempel, tycker att jag förstör böckerna med mina understrykningar, utropstecken, anteckningar i marginalerna, nedkluddade frågor som dyker upp och sidhänvisningar. Men jag kan inte hjälpa det. Så läser jag. Det skulle kunna vara så att det är en skolrelaterad skada, jag har trots allt tillbringat 17 år i olika former av utbildningsverksamhet och böcker är för mig synonymt med lärande oavsett om det rör sig om poesi, facklitteratur eller en härlig roman. Eller en dålig för den delen.
Samtidigt blir jag oerhört störd de gånger jag köper böcker på antikvariat och upptäcker att någon redan har varit där och kladdat. Ok, kommentarer och saker i marginalen står jag ut med, de kan till och med vara roliga (eller lite skrämmande som att någon har ritat en smilgubbe med galet uttryck i marginalen vid en utförlig beskrivning av ett styckmord i boken ”Be your own undertaker – how to dispose of unwanted bodies”, men jag antar att det jämnar ut sig i läskighet med det faktum att jag har köpt boken), men understrykningar som någon annan har gjort kan driva mig till vansinne. Det kan till och med vara så illa att jag måste köpa en ny likadan bok för att stå ut med att läsa den. Det här hade rent ekonomiska konsekvenser när jag pluggade i Lund för när alla mina kurskamrater handlade böcker i andra hand så var jag tvungen att traska iväg till Akademibokhandeln och köpa alldeles splitternya exemplar för sju miljarder gånger pengarna. Sen satt de andra där på studenthaken och beställde in mackor, kakor, kaffe, öl, vin (mycket rödtjut blev det) och annat och skrattade åt mig och min femtiotredje påtår. Utan kaka.
Det är som om jag inte kan finna mig i att någon annan ska ha bestämt i förväg vilka rader i en särskild bok som är viktigast, vackrast, mest tänkvärda eller roligast. En bok med understrykningar är färdigtuggad, redan processad, fel dessutom, och det slutar med att jag irriterar mig så mycket på understrykningarna att jag inte alls tar till mig innehållet.
Dubbelmoral, kan man tycka, att sitta och klaga på att andra gör understrykningar och sen sitta och göra exakt samma sak själv. Tänk när mina böcker ska säljas på antikvariat någon gång i framtiden? Men det kan jag tala om att för det första så är mina understrykningar givetvis bara av godo. Jag stryker ju bara under sådant som är viktigt, vackert, tänkvärt eller roligt.
För det andra så lovar jag dyrt och på allt som är heligt att den som säljer min boksamling efter min bortgång kommer få med ett alldeles ursinnigt spöke att göra.
Jag vill ju ta dem med mig!