Ja, det kan man ju tro.
Tänk om det vore så enkelt, så lyxigt, att man efter sin research, efter den inre struktureringen av materialet, efter synopsis (om man nu har ett sånt), satte sig ner för att begynna och DÄR var Ordet. Det där självklart fängslande, intressanta, intelligenta, uppslukande, vidareledande – Ordet! Så är det också, efter ett tag. Efter en tid flödar inte bara det utan OrdeN, men just i själva begynnelsen, i de bräckliga första sekunderna framför ett tomt dokument som kräver att man ska – på ett vettigt, överskådligt, roligt, tänkvärt och helst odödligt vis – teckna ner det där oformligt mystiska man har i huvudet, och som man under de senaste månaderna har gått omkring och kallat ”min nästa bok”, så ÄR det där Ordet gäckande. Esoteriskt. Omöjligt. Man känner sig som om någon under pistolhot kräver att man ska trolla fram en trehövdad kanin med ändalykten. Strandsatt, för att uttrycka sig milt.
Det är, precis som har sagts tidigare här på bokcirklar, en tid då badrumsskåpen ordnas alfabetiskt, fogarna mellan kakelplattorna i köket skrubbas med tandborste, brevlådan målas om och kattens päls permanentas. För allt det där MÅSTE ju göras, innan man kan ta itu med den man verkligen vill göra, vilket självklart är att skriva.
Attans plikter!
Men de måste göras, tänk om folk börjar prata? Eller ännu värre – alternativet är att möta DSS. Den Stora Skräcken. DTD. Det Tomma Dokumentet. Tvinga in sitt huvud i det på något vis.
Just där befinner jag mig. Nu. Men jag kunde inte börja ikväll, för jag var ju tvungen att blogga (Puh!).
Vad ÄR det med oss som skriver?
Vi älskar uppenbarligen det vi gör och det får oss att känna oss passionerat levande, eldfängda, samhöriga med en större helhet, det får oss i sina bästa stunder att vibrera likt erotiska strängar anslagna av ren och skär kärlek och lust till skapandet.
Ändå skrämmer det vettet ur oss att sätta igång.
Så innan jag kan börja måste jag alltså blogga, och idag tänker jag inte helt oväntat på inledningsfraser. Man vill ha en fras som säger allt. Eller åtminstone en som lovar allt! Är det inte så? Man vill att de där första orden ska spegla den storhet som komma skall. För ingenting är så bra som det vi inte har skrivit ännu. Så är det bara. Kanske är det däri rädslan ligger? För på samma sätt är ingenting så korrekturlängtande, revideringstörstande, så hungrande efter omformulering eller så strykvänligt som det vi har lämnat ifrån oss och sedan står maktlösa inför som vore det hugget i sten. Och så ska VI ta ansvar det som står! När vi bara med tre snabba ögonkast kan upptäcka sexhundrafyrtiotre ställen som behöver just strykas, ändras, tuktas.
Ja, så är det nog: Löftet om det oskrivnas skönhet och briljans är tryggt och vyssjande, och i samma stund som vi sätter pennan till pappret bryter vi det. Utlämnade åt vår egen mänskliga imperfektion.