Jag håller fortfarande på att läsa Martina Lowdens ”Allt”. Jag läser den långsamt, eftertänksamt, får pausa då och då för att slå upp något, och jag vandrar över raderna fylld av njutning, alldeles på gränsen till barnslighet glad att jag valde den!
Jag såg Martina i något tv-program en gång, undrar om det inte var ”Beckman, Olson & Can” på SVT, och minns att det var då jag bestämde mig för att köpa boken. Det är sällan människor talar som om de just i den sekunden satt och skrev, men det var precis så jag tänkte om unga fröken Lowden:
Hon talar som om varje sagt ord skrivs i luften framför henne. Gärna med gåspenna.
Jag har alltid beundrat den sortens eftertänksamhet, den sortens självbehärskning. Tålamod. Själv hör jag till typen som större delen av tiden talar först och tänker sedan och mer än en gång har jag sett höjda ögonbryn runtikring: Sa hon verkligen det där?!
Att jag sedan i och för sig rätt ofta inte bryr mig särskilt mycket om ifall det jag har sagt har varit rumsrent, politiskt korrekt eller aningen plumpt, det är en annan femma. Det är nog så att med en annan personlighet, en annan syn på vad jag kan stå för och inte i efterhand, så hade jag nog varit min egen största fiende. Kanske är det så ändå, i viss utsträckning, men på samma sätt är jag nog i sådana fall också min egens största välgörare. Det verkar uppskattas, mitt sinne för … ska vi kalla det distans? Till mig själv, till alla andra, till de tunga tingen i tillvaron, de allvarliga. Och kanske mest av allt till De Allvarliga. Människorna alltså.
Inte så att jag är fjärmad från allt det där, utan snarare så att jag ganska ofta tycker att människor staplar ”så kan man ju inte”-väderkvarnar framför sig och sedan inte ens tar sig an fajten, ger dem sin tystnad på walk over, medan jag glatt går på i ullstrumporna och bara känner en frisk bris omkring mig. Väderkvarnar? Var då? Och vadå ”så kan man inte säga”? Jag gjorde ju det nyss!
Ja, det är på gott och på ont det där, och självfallet inte så ensidigt att jag fungerar likadant i alla typer av situationer och i alla typer av sällskap, men ändå. Det finns ett grunddrag hos mig som några skulle kalla respektlöst, en del uppfriskande, några obetänksamt och åter andra charmigt. Jag är böjd att hålla med dem alla och det finns definitivt situationer jag kan erinra mig där jag önskar att jag Lowdenskt och med besinning hade skrivit mina ord i luften. Men nu är det sällan så, när jag talar alltså, och det bereder mig såväl förnöjsamhet som osäkerhet, att jag är som jag är. Och frågan är om jag ens ÄR sådan. Eller om det är en fas? Eller om jag bara tror att det är så jag är?
Kan det vara så att det är en av anledningarna till att man blir så gravt annekterad av en bok? Att den är en spegel? Inte en vanligt trist spegel, utan av en sort som visar upp sidor man vet att man har, men önskar att man hade i större utsträckning? En drömspegel? Det tror jag nog.
Fast det säger jag ju bara. Utan att tänka. Fråga mig imorgon igen så ska ni se att jag har ändrat mig.
Om man läser Champagneflickan så ser man att jag undrar just detta: tycker och känner andra människor alltid likadant i en och samma fråga? Är det bara jag som velar, känner mig hattig och förbannar min egen inkonsekvens?
Tack, Yrsa Stenius, för dina ord i ”Lögnens olidliga lätthet”:
”En tänkande människas arvedel är vacklande och ambivalens.”
De fick mig att må bättre. Jag kanske är hattig då då. Men det beror ju bara på att jag tänker så förbannat mycket! Inte Homo Inkonsekvensus. Homo Sapiens Sapiens Sapiens Sapiens!
Så det så!