Första dagen på det nya året och en vän ringer upp och önskar god fortsättning. Och påpekar att jag visst måste utnyttja min extra bloggdag. “För du har ju inte berättat historien om gummistövlarna, som du lovade.”

Visst, ja.

Inte för att jag tror att ni har legat sömnlösa och funderat på mina gummistövlar. Men lovat är lovat, som jag har lärt mig. Här kommer anekdoten som faktiskt väl illustrerar hur författarlivet kan vara ibland. Dessa svängningar mellan eufori och fötterna på jorden, mellan fantasier och praktiskt liv.

Det var den 27 augusti förra året, den dag “Alltid hos” dig kom ut. Recensionsdatum. Tidpunkten när veckors, månaders, kanske års arbete ska summeras i några få rader. En del kollegor ligger sömnlösa, andra vägrar att läsa. Jag är för nyfiken för att låta bli, men när det närmar sig är det ändå speciellt.

Så går jag upp på morgonen och slår upp en del tidningar. Störst är Svenska Dagbladet, med stor recension och bild på mig i sommarklänning och gummistövlat stående i Marstrands vatten. Med det djupfrusna uttrycket i ansiktet som uppenbarligen ser ut som passion. Fotot från den plåtning jag har berättat om tidigare.

En förstadagsrecension i Svenska Dagbladet anses fin. Jag dricker mitt te och känner mg lycklig. Så ringer telefonen. Klockan är halv åtta och jag tänker att det är förlaget som ringer för att gratulera. Eller en kollega. Eller kanske någon i familjen. Men det är en främmande herre i andra änden.

“God dag. Jag heter så och så och jag ska be att få gratulera till den fantastiskt fina recensionen. Och till en mycket fin bild. Av damen stående i vattnet. Klänning och gummistövlar.”
“Eh … tack så mycket.”
“Nu är det så att jag är ägare till ett smärre konfektionsföretag. Vi har butiker på flera ställen, jag har arbetat länge i branschen, och just nu håller vi på att ta fram en helt ny kollektion.”
“Jaså. De låter spännande …”
“Den här kollektionen ska lanseras internationellt och vi har redan underagenter på plats i städer som har rätt väderlek.”
“Jaha…”
“London, Paris, New York och Moskva.”
“Jaså…”
“Och nu är det så att vi ska plocka fram ett gångbart presentationsmaterial av den här kollektionen. Och det är därför jag ringer. Vi undrar helt enkelt om ni … du … skulle vilja vara vår internationella modell för vår nya, framtagna kollektion av GUMMSTÖVLAR…”

Bok, vad då? När det finns gummistövlar? Historien är ett ljuvligt exempel på hur vi tror att vi påverkar människor på ett sätt … när de i själva verket ser något helt annat.

Så. Dags för ett nytt år. Jag inleder 2009 med att skriva en text för Stockholmsoperan. För några månader sedan valde jag nämligen Macbeth som mitt klassikertips i tidningen Femina. Lite senare ringde Operan. De spelar Verdis Macbeth i vår och undrade om jag kunde skriva en text för programbladet om hur jag ser på dramat Macbeth och hur det har inspirerat mig. Ett roligt uppdrag som jag inte kunde låta bli att tacka nej till.

Därefter blir det en julnovell. Suck, när granen redan är utslängd. Men jag får sätta mig framför en tomte och uppamma lite julkänslor inför antologin “Mord i juletid” som kommer ut lagom till nästa jul. Somliga är ute i tid.

Och därefter – äntligen – nästa bok. Resten är tystnad.

Gott Nytt år igen!!

Kram,

Maria