Som så många andra idag var jag med och delade känslosvallningarna när världen för ett ögonblick stannade. Som så många andra lyssnade jag med tårar i ögonen till Aretha Franklins´sång och mitt bröst hävdes av rörelse, som så många andras, när USAs 44:e president idag svor eden och sedan talade om förbrödring, framåtblickande och försoning. Och ja, även på mina armar reste sig håren en aning när tankarna vandrade till den lilla dam som en gång vägrade finna sig i den plats hon och hennes folk blivit tilldelade på bussen. Denna modiga lilla tant, Rosa Parks, mot en sådan bjässe som intoleransen är. Hur avlägsen tedde sig inte en dag som den här för henne? Nu är den dagen här.
Att en svart man blivit president i USA förändrar inte i sig världen. Men det visar oss att världen är föränderlig. Till det bättre. Och det ger mig hopp.
Idag är resten tystnad.