Men först: Åh, lycka!
Jag medger att det är nördvarning på att bli uppspelt av att Babel är tillbaka i rutan, men det kan inte hjälpas; jag ÄR uppspelt. Inte blev det mindre så när jag såg att kvällens gäst var Carl Johan Vallgren, detta UFO av älskvärdhet, detta kalejdoskop till man som fullständigt mejade ner mitt minsta motstånd i och med ”Den vidunderliga kärlekens historia”, och som är något så sällsamt som en svensk excentriker. Jag skulle inte gå så långt som till att kalla honom litteraturvärldens motsvarighet till Thomas di Leva (främst på grund av att Herr Vallgren trots allt ger intryck av att vara vettig större delen av tiden), men något åt det hållet – åt rymdblommehållet – är det ändå, vill jag mena.
Fast Carl Johan Vallgren verkar roligare att spela kort med samtidigt som man försöker supa honom under bordet. Och så är jag glad att han trots (eller kanske tack vare, vad vet jag?) framgångarna med ”Den vidunderliga kärlekens historia” INTE har valt att skriva ”samma bok” två gånger. Det verkar annars vara väldigt vanligt att köra på i samma ullstrumpor när man väl har funnit ett framgångsrikt koncept. Jag ska, så snart jag har bloggat klart, bege mig till adlibris och boka hans nya roman.
Babel är alltså tillbaka och ”Gömda” skulle givetvis debatteras även där, även om det inte var mycket till debatt får jag säga. Inslaget framstod mer som en åsiktspanel än som en debatt, och det känns som att världen inte behöver ytterligare ett blogginlägg om hela den där soppan, så nog om det nu. Låt oss stanna vid att vi är glada för säsongsstarten.
Sist vi talades vid – jo, det känns som att prata med folk, detta att blogga – så handlade det om inledningsfraser. De så viktiga första orden i en roman.
Det finns inledningsfraser som inte alls står i proportion till ett verks vidare genialitet. Ett sådant exempel är ”1984” av George Orwell. Denna närapå felfria historia börjar alldeles enkelt, så här:
”Det var en kall aprildag, och klockorna visade tretton.”
Och det kan ju vara en tröst att även ett verk av den kalibern kan tillåtas sätta igång på det där anspråkslösa viset.
Sen finns det sådana som är talande för resten av bokens innehåll, som Martina Lowdens ”Allt”, där inledningsfrasen är en tydlig ambassadör för det som komma skall:
”Jag hatar postmodernisterna.”
Det finns de som knappt är en mening överhuvudtaget (eller i varje fall inte en fullständig sats), som i Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten”:
”Ett ljud.”
Och så finns det de som summerar stegringen helt okomplicerat, som Franz Kafkas ”Processen”:
”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.”
Ja, det finns alla sorter: bra, dåliga, långa, komplicerade, strama, vilseledande, skrattretande, irriterande, odödliga (präster i predikstolar gör sig påminda). Det enda de väl har gemensamt är ATT de finns. Det går helt enkelt inte att skriva en roman utan en inledningsfras.
Mina egna inledningsfraser (i tur och ordning: 1. refuserad roman, 2. utgiven roman, 3. färdigskriven roman) ser ut så här:
1. ”Kyria levde inte på lyckliga slut.”
2. ”I fem veckors tid vaknade jag gång efter annan galen, svettig och förtvivlad, till minnet av en eld som slukade allt.”
3. ”Förargligt nog var det inget speciellt med den där dagen då Fru Bengtsson dog.”
Jag försökte gräva fram romanförsöket jag gjorde i mina tonår (det var en psykologisk thriller av något slag, eller i samma nejder i alla fall) och få med även den inledningsfrasen, men den disketten ligger obönhörligen nerpackad i någon trevlig påse med ungefär 14 634 andra disketter, och i en hög av 1743 likadana sådana påsar, eftersom vi håller på att renovera kontoret/skrivarstugan. Jag gick ut bland berget med påsar, tittade lite halvhjärtat i en av dem innan jag ganska snabbt bestämde mig för att det nog får vara ett senare projekt att leta upp den där disketten. Helst ett för min sambo.
Hursomhelst så gillar jag dem alla tre. Mina inledningsfraser, alltså. De är viktiga för mig även under själva skrivandet, för det är inte bara det att man inte kan (av naturliga skäl) skriva en roman utan att inleda den, just den där första meningen är också undantagen all nåd hos mig. Resten skrivs ganska snabbt, intensivt och jag tillåter mig att vara ganska dålig då och då (som Marika skrev i sin blogg så tillåter jag mig just ”a shitty first draft”, bara det kommer ut alltihop! Sen skriver jag om och så om igen. Ibland ännu en gång. Det är då jag är noggrann med språket, tonen ja, med själva klangen i boken så att säga, och försöker få alla bitar att harmonisera så vackert – eller ändamålsenligt kanske man ska säga – som möjligt med varandra. Men den första meningen, den måste vara perfekt från början. Inte nödvändigtvis i någon annans ögon, men det måste vara en fras som får mig att bli nyfiken på vad det är som ligger framför mig. Det måste vara en mening som får mig att vilja skriva skiten! Så jag kan gå och fundera kring de där första orden ganska länge.
Och vet ni vad? Efter mycket filande och funderande så har jag nästan (men ändå bara nästan) kläckt en ny. Synopsis rann ur mig på några timmar, men den här har jag skruvat på i flera veckor, känns det som. Och i viss mån har jag det, i månader till och med, för alldeles i början av min lilla idébok står faktisk en slags version av den, med tillägget ”!börja med!”.
I Babel idag så pratades det om Flaubert, och hur han kunde sitta och ägna en hel dag åt att flytta runt ett kommatecken. Tack och lov att jag bara är Flaubertsk i fråga om en endaste mening! I varje fall så här i början …
Vilken frasen är?
Men. Jag SA ju att jag NÄSTAN är klar med den. Resten av natten kommer att ägnas åt den, och om jag sedan delar med mig eller inte, det återstår att se.
