Hej, jag heter Caroline, och jag är bokoholist (församlingen svarar: Hej, Caroline).
Mitt hemmabibliotek består av 603 volymer. Det växer stadigt med en handfull volymer varje vecka. Antagligen är den sanna siffran något högre; jag är nämligen urdålig på att komma ihåg vilka böcker jag har lånat ut, och till vem, vilket förvånar mig, med tanke på hur jag älskar dem. Jag tror att det kan bottna i en vilja att dela med mig av skatterna, av läsupplevelserna, som ändå överstiger hagalenskapen.
Hursomhelst. 603. Det betyder att min samling har vuxit med cirka etthundra böcker sedan jag senast räknade och omorganiserade dem i somras. Jag gör det med jämna mellanrum eftersom jag aldrig blir riktigt nöjd med hur de står i sina hyllor. Mitt barndomsjag vill ha dem så som det såg ut i mitt föräldrahem: I varje hylla står då de högsta böckerna till vänster och så är de uppställda i fallande höjdordning från vänster till höger.
Men mitt nuvarande jag vill även ha dem i ämnesordning, OCH i alfabetisk. Och jag får alltid problem och måste skarva lite. Antingen med ämnet (en del böcker är svårplacerade), eller med alfabetiseringen. Det ser så trist ut med tre jättehöga böcker, så en liten fjuttig en som nästan ser ut att kvävas av de andra, och så en hög till efter den. Nu när jag tänker efter måste jag komma ihåg att skälla på mamma för att hon har lämnat ett sådant oefterhärmligt behov hos mig. Poängen är i alla fall att jag skarvar lite här, lite där och så när jag är klar är jag nöjd i ungefär ett halvår. Sen börjar avstegen från principerna sticka i ögonen, och så river jag ut alla böckerna ur sina hyllor, dammtorkar dem och börjar om från början, fast besluten att göra om och göra rätt. Men då har dessutom samlingen vuxit och nya små bråkstakar har sällat sig till den, som är omöjliga att passa in på ett bra vis.
Egentligen är det rätt underligt. Jag har aldrig varit mycket till samlare. Jag har snarare varit en påbörjare av samlingar, men antingen skaffat alla delar direkt, eftersom jag är så otålig (som med boken där man skulle klistra in alla världens fotbollslandslagsspelare under rätt land, någon gång på tidigt nittiotal), och då är det ju per definition färdigsamlat, eller så har jag upptäckt att samlandet tar tid, blivit uttråkad eller frustrerad, och så struntat i det. Så var det med Garbage Pail Kids-korten i mellanstadiet. En kortsamling med groteska tecknade barndockor på, med namn som ”Voodoo Willy” och så var det då ett barn som såg ut som en docka och låg blödande och genomstunget av voodoonålar på bilden. Man fick tre bilder och ett tuggummi i varje paket. En rätt vrickad sak att samla på, kan tyckas, men alla ungar i skolan gjorde det och därför även jag. Men den samlingen gav jag då upp eftersom det helt enkelt tog för lång tid, det fanns för många kort och jag hade inte råd att köpa dem alla med en gång. Jag är nog en sådan människa som visst gärna vill ha samlingar av saker, men de måste vara fullständiga, annars känner jag mig på nåt vis … undermålig, antar jag.
Jag försökte mig aldrig på frimärken, inte heller mynt eller tallrikar med kungaparet på. Kristallglas har jag samlat, men bara av den anledningen att jag vet var man ska gå för att träffa på en trevlig polack, samspråka lite och sen komma därifrån med underbart vackra kristallglas för tjugo kronor styck. Så även om samlingen inte blev komplett (det blir den väl aldrig) så var det väldigt snabbt en imponerande samling jag hade (fram till min skilsmässa, tillade hon lite bittert). Ja, imp-faktorn är tydligen viktig för mig då då.
Jag antar att jag skulle kunna samla på konst, för med den är det precis som med böcker – det finns inget yttre tryck på att ”bli färdig”. Det konceptet finns helt enkelt inte. Jo, visst kan man inom sin boksamling ha små delsamlingar (som lagböcker till exempel) och det har jag också, men som hel samling betraktad blir den aldrig klar, bara större, och i och med det försvinner pressen.
Men sen är det ju någonting mer med böckerna, vid sidan av deras antal, av hur lätta de är att samla på och hur okomplicerat kravlösa de är, och det är den där doften. En doft av läder, av bläddervind och pappersdamm, en doft av vidsträckta tidsrymder och av kunskap. Jag känner den alltid, gör inte ni? Den är svagare i en nyutgiven pocket än i en gammal läderlunta med en massa år på nacken, men trots allt är den alltid där. Omistlig.
Förutom doften sen så är det den där känslan man får av att stryka med händerna över en vackert inbunden volym med titeln i guldrelief. Av tyngden kombinerad med en skörhet där i varje sidas tunnhet. Och då har vi inte ens öppnat boken och läst den ännu. Bara satt den till ansiktet och andats in, och betraktat den. Vi har inte berört att varje volym är en egen värld som myllrar av människor, av vackra platser, lukter inuti den där doften och händelser, fester, krig, samlag, träd, kattungar, utomjordingar, tårar och trädgårdar. Allt gömt och bevarat mellan de vackra pärmarna. Och som om det inte vore nog så finns där dessutom ännu en människa i varje samlad volym. Där finns en författare, en alldeles faktiskt existerande (åtminstone vid någon tidpunkt) människa, och även han eller hon finns där i. ÄR i sin bok, och boken talar inte bara om för oss det som författaren skrev, utan den säger oss så mycket mer. Om bakgrunder, om ideologier, om möjligheter och om arbetssätt. Om längtan.
Det är nog därför jag älskar att samla på böcker. För att samla på dem är att berusa sig med och att samla på precis hela universum.
Och vem kan förebrå någon för inte bli färdig med det?