Ja, som ni har sett i förra inlägget (och bland kommentarerna) så befinner jag mig hos min kära syster i Göteborg. Vilket äventyr för någon som tog körkort för ett halvår sedan, att köra så långt (från skåne), med en alldeles ny liten människa dessutom. Att vi klarade det! Fast det är klart, vi ska ju hem också …
Hur som haver, jag tog med mig en bok (givetvis) på resan. När moster leker med sin lille ögonsten så kan det ju bli lite lästid åt mig, UTAN att behöva gå igenom alla krumbukterna som beskrevs i “Att läsa”-inlägget. Det blev Martina Lowdens “Allt” som fick hänga med, och jag inser att jag nog är sen, men herreminkärastejesus, jag är totalsåld!
Det är (tyvärr) sällan nu för tiden som en bok får mig, ska vi kalla det … svärmisk? Jo, i brist på bättre så är det nog så jag får kalla det. Jag är underhållen, jag är imponerad, jag är intresserad och jag är road. Och så får jag tillfälle att lära mig en massa nya ord också! Jag brukar kalla mig för ordnörd, men i det här fallet är det bara att buga för överheten och hasa sig till SAOL och slå upp “pleonastisk” och “piktur”, och så njuta av det faktum att vokabulären har utökats med ännu en liten ordvän eller två, samtidigt som hela mitt jag skriker av avund. Varför har inte JAG skrivit den här boken? 
Jag tycker att jag läser ganska många bra böcker. Tior, så att säga. Men så dyker det någon gång om året (om jag har tur) upp en tolva. En bok som egentligen helt går utanför skalan, och “Allt” är en sådan. Hade jag varit bara lite yngre är frågan om jag inte hade förälskat mig. I Martina. I boken. Nu är jag så pass gammal att jag nöjer mig med att bli … lite svärmisk. Mitt enda problem är att jag vill stryka under precis varenda rad i hela boken.
Behöver jag säga att den rekommenderas varmt? Läs, läs om och läs den sen igen. Det tänker jag göra.
PS. På tal om att utöka ordförrådet, var det inte Gunnar Sträng som kläckte ur sig guldkornet att han inte gillade bruket av låneord “så länge det finns adekvat, inhemsk vokabulär”? 