Hur djupt kan man sjunka?

Idag ljög jag för en journalist om min ålder.   Men det var väl inte så farligt, tycker ni kanske.  Men det blir värre, för jag ljög om mina barns också. Det var en tidning som ville veta.  Varför vill tidningar alltid veta allas åldrar?  Om jag blir överkörd av en ångvält så slår jag vad om att rubriken i den lilla lokaltidningen (det är nog för mycket att hoppas på rikstidningarna) blir ’Medelålders kvinna överkörd av ångvält.’ inte ’Författare överkörd av ångvält’ eller ’Två Barns Mor’, eller ’Marika Cobbold Hjörne utan Medelålders kvinna.

Visst har vi alla sett den sortens rubriker.  Den femtioettåriga mannen som i går natt rapporterades nedspolad i en toalett hittades imorse makligt flytande nedför Götakanal.  Som om hans ålder var det viktiga i sammanhanget!

Så när journalisten avslutade den i övrigt trevliga telefonintervjun med, ’Och så måste jag fråga, Hur gammal är Du?’ så svarade jag blixtsnabbt, ’Fyrtiosex.’   ( Fast sanningen ligger mera åt Madonna hållet.)

Hon svalde det men sen kom. ’ Och Dina barn, hur gamla är de?’

Jag insåg att jag hade två val: sanningen – trettioett och tjugoåtta -vilket tillsammans med min föregående lögn skulle gjort mig till mamma  vid femton års ålder (vilket skulle förvåna mina föräldrar och dessutom göra mina barns far till sexualbrottsling)  eller ytterligare lögner.  Jag valde än en gång lögnens väg och beslöt mig för att reglerade mina barns åldrar nedåt med lika många år som jag nedreglerat min egen.  (Förresten låter inte att ’nedreglera’ sin ålder mycket trevligare än att ’ljuga’ om den?) Jag är inte världsbäst på matte så det blev en ganska lång paus medan jag räknade. Som tur vad klarade jag det utan fingrarna vilket var bra för annars hade jag fått lägga ifrån mig telefonluren.   ’Tjugosex och tjugotre,’ svarade jag till slut. 

Förutom risken att journalisten såg den fem minuter långa pausen innan jag kunde svara på hur gamla mina egna barn var som ett tecken på att jag var senildement, så tyckte jag att det hela hade fungerat rätt bra. 

Det var ett tag senare som jag insåg att min sons kraftigt nedreglerade ålder kunde komma som något av en chock för läkarekollegerna på sjukhuset där han jobbar som docent och specialist inom gastroenterologi.

Förövrigt vill jag bara säga till de av mina gamla klasskamrater som eventuellt läser denna blogg:  Ni kommer väl ihåg att jag bara var två när jag började i första klass.