Att förbereda eller inte förbereda, det är frågan.  Nu är det dags igen, för den delen av en författares liv som faller sig minst naturligt; att uppträda.  Runt utgivningen av ’Aphrodite’s Workshop For Reluctant Lovers’ skall jag ’förekomma’ på bibliotek runt landet.  Jag älskar bibliotek, självklart. Jag älskar att träffa och tala med läsare (de behöver inte ens vara mina läsare, nej jag tar vems som helst). Vad jag inte gillar är att stå upp inför en publik och tala. De flesta författare jag känner tycker likadant. Det är ju i och för sig inte så konstigt. Vi har trots allt valt ett yrke som innebär att vi tillbringar större delen av våra liv sittande ensamma och tysta i ett tomt rum.  Sedan, plötsligt efter ett par år av detta liv så hämtas vi blinkande ut i solljuset, dammas av och ställs framför en hel sal av människor som väntar sig att vi skall  tala. Och tala väl, i minst en halvtimme och utan att först ha gått över varje mening fyrtiotre gånger för att vara säkra på att den duger. Hjälp!

Jag har varit med i den dansen i över femton år nu och kanske det har blivit lite lättare. Inte för att jag slutat oroa mig eller för att jag tycker det känns naturligt men för att jag slutat förbereda.

I början förberedde jag. Jösses så jag förberedde.  Jag skrev ned var enda ord jag tänkte säga och varje ett av de orden hade först vägts i guldskål.  Jag talade om allt möjligt jag tyckte kunde intressera åhörarna; skrivteknik, litteraturkritik, litteraturhistoria, bokens historia, ja allt utom om mig och mitt författarskap.  Jag var ju en väluppfostrad flicka och väluppfostrade flickor vet att man inte pratar om sig själv. 

Mina anföranden såg så bra ut på papper men när jag sedan stod där och läste upp alla mina gyllene ord så blev det aldrig riktigt bra.    

Mitt största fiasko utspelade sig på Jersey, eller  ’The Third Circle of Hell’  som jag numera kallar ön.    Jag hade blivit inbjuden av en damklubb; ‘The Jersey Ladies’ Literary Luncheon Club.’  Det är alltid kul och smickrande att bli tillfrågad.  Dessutom, tänkte jag, så låter det som det här kunde vara bra för försäljningssiffrorna.  Ladies who luncheon = kvinnor som har tid att gå på föreläsningar och äta långa luncher mitt i veckan yrkesarbetar troligtvis inte vilket gör att de har mycket fritid ergo därför mycket tid att läsa.  Jersey = mera mångmiljonärer per kvadratmeter än nästan någon annanstans så tid och pengar att köpa böcker. Literary = ett intresse för litteratur.   Sammanlagt alltså, en grupp kvinnor med tid, pengar och intresse att läsa och köpa böcker. Många böcker. Mina böcker. Trodde jag.  Dumma jag.

Förutom att Jersey inte alls såg ut som det semesterparadis jag sett på teve och att hotellet jag övernattade i hade orangea nylon överkast och matchande gardiner, så var jag på ganska gott humör när jag anlände till The Ladies’ Luncheon.  Jag mötess av en vänlig rundnätt kvinna som välkomnade mig  och sedan bad mig att hålla mitt anförande kort eftersom en del av ’the ladies’ hade en tendens att somna och dessutom ville de ha sin lunch.   Jag lovade henne att jag skulle tala så snabbt jag bara kunde.   Hon försvann och jag stod där ett tag tills jag såg en äldre dam som också var ensam och som dessutom såg så pass bräcklig ut att hon inte troligtvis kunde smita iväg.  Jag presenterade mig och när hon såg alldeles handfallen ut så förklarade jag att jag var dagens talare.

’Talare. Jaså. Vad skall Du tala om?’ 

’Böcker, skrivande.’

’Böcker, skrivande?’ upprepade hon. ’Varför vill Du tala om det?’

’Jag är författare.’

’Författare. Jaså är Du det.  Vi träffar inte på många sådana här inte.’

’Men Jersey Literary Luncheon Club,’ pep jag.  Heter ni inte det?’

Hon kunde inte förneka det. Men hon gjorde ändå sitt bästa. ’Gud vet varför,’ sade hon.  ’Jag har varit medlem sedan 1932  och jag har ännu inte räknat ut varför vi kallar oss det.’ Hon avslutade det hela med att säga att de hade haft en alldeles förtjusande dam som talare sist.  ’Hon berättade allt om kyrkofönster. Fascinerande, helt fascinerande.’ Och tillade hon, alla damerna  hoppades att de inte skulle behöva vänta allt för länge på sin lunch.

Jag hade jobbat i tre veckor på mitt anförande som handlade om allt från Dante till Proust med lite Nietzsche på vägen.  Låt oss bara säga att jag inte gjorde succe. 

När jag tillslut satte mig ned vid mitt bord efter tre sekunders motvilliga applåder lutade sig en av damerna fram, tittade vänligt på mig och sade, ’Jag önskar att jag hade haft min bandspelare med mig så jag kunde spelat in Dig.’

Nämen, tänkte jag, det kanske hade gått mycket bättre än jag trodde. ’Ja,’  fortsatte hon, ’för då kunde jag ha gett Dig inspelningen och Du hade kunnat lyssna och lärt Dig av Dina misstag.’

Som sagt, inte en succé.

Ett par månader senare var det dags igen. Inte i Jersey tack och lov men på en stor bokhandel i Winchester. Jag var så nervös att jag glömde föredraget på tåget. Så där stod jag sen, inför en ganska stor publik, med inte ens ett papper med stolpar till hjälp. Så det var inget annat att göra än att förklara misstaget, be om ursäkt och sätta igång.  Jag berättade lite om mitt liv, mina böcker, varför jag skrev och hur jag skrev. 

När det var över varade applåderna riktigt länge.  Alla såg glada ut. Många kom fram och pratade med mig efteråt (och köpte den senaste boken.)  Bokhandlaren bad mig att komma tillbaka snart.

Så vad har jag lärt mig av dessa upplevelser?  Jo, att man kan vara för ambitiös. Man kan förbereda för mycket.  Och att aldrig aldrig någonsin sätta min fot i Jersey EVER again!