I går var en förtrollad kväll.  Min sambo och jag vandrade vår gata ned till grannarna i huset nästan längst nere vid kyrkan.  Vi var bjudna till en musikafton.  Vi har precis lärt känna just det här grannparet  men vi visste redan att deras stora passion i livet var klassisk musik och att de regelbundet arrangerade musik sammankomster.  Denna kväll skulle vi få lyssna till en ung pianist, James Rhodes, som nästa vecka skall göra sin debut på Southbankscentrums Queen Elizabeth Hall.  Inför den stora kvällen hade han bett våra grannar att få spela upp programmet helt informellt hemma hos dem.  James berättade för mig under middagen efter uppträdandet att han först lärde känna vår värd, som är psykiater, när han som barn blev behandla av honom honom.   ‘Han räddade mitt liv.’  
    Senarde på natten kollade jag James på nätet och där fann jag en  artikel/intervju från förra veckans Sunday Times som beskriver hur James som barn blev svårt ’sexually abused’ (jag kan inte det sorgeliga begreppet på svenska) av en gymnastiklärare på hans skola.  James hade inte något särskilt bra förhållande till sina föräldrar och kände sig totalt ensam och övergiven.  Allt höll han för sig själv.  Men till slut blev övergreppen från läraren så svåra  att James, när han var tretton år, fick genomgå en operation för att rädda ryggraden som var blivit delvis krossad. Äntligen begrep skolan och föräldrarna och polisen blev inkopplade osv men vid det laget hade läraren försvunnit och James var psykiskt och fysiskt skadad för livet.  Det var då som den framstående psykiatern, vår granne, fick hand om honom och de blev vänner för livet.   James hade funnit tröst i klassisk musik och började spela piano.  Han var självlärd fram tills han började som elev på den kända engelska internatskolan Harrow, där han äntligen fick riktig musikundervisning. Han fick stipendium till kända Guildhall School of Music men hans föräldrar var helt emot att deras son skulle välja musiken som karriär.   Istället läste han psykologi på London University och gick ut med  högsta examensbetyg. Han blev citybankir och tjänade massor av pengar. Han gifte sig och fick en son som han avgudar.

James berättade för mig att under den tiden rörde han inte vid ett piano. ‘Blev Du inte helt galen?’ frågade jag honom.  

’Jo,’ svarade han enkelt. Han berättade att han tillslut hade fått ett totalt sammanbrott och efter upprepade självmordsförsök blev han intagen på sjukhus där han var kvar i sju månader.   Han blev utskriven, gav upp bankjobbet, och beslöt sig att istället försöka bli musikeragent.  Under ett möte med en framstående Italiensk agent som han hoppades kunna börja jobba för, satte han sig ned och spelade  ett halvt glömt stycke på italienarens piano. Mötet slutade med att den agenten hade övertalat honom att gå tillbaka till pianostudierna.   

Han studerade musik i Verona, hans äktenskap föll samman, och i skilsmässan förlorade han sin älskade Steinway flygel som hans hustru sedan sålde. Nu när han blir trött på att spela på sitt ’upright piano’ som han nu äger går han till Steinways högkvarter här i London och får använda deras. Bara han får träffa sin son varje helg, säger han, så är allt okay. 

Och Nu, bara fyra år efter att han börjat spela på nytt, kommer hans första CD ut och han skall göra sin debut i en av Londons mest prestigefyllda konserthallar.  New York kommer därefter och sedan tillbaka till London och en konsert på Roundhouse arenan.

Men innan dess fick vi höra honom.  Där satt vi, fjorton av oss, i ett helt vanligt vardagsrum i ett vanligt hus, under en, i övrigt, helt vanlig lördagskväll. Kyrkklockorna tystnade och en tunn ung man med rufsiga bruna lockar och intensiva ögon och iklädd jeans, t-shirt och vita tennisskor, satte sig ned vid den stora flygeln och började spela. Han började med  Chopin, hans hjälte framför alla andra och spelade med en virtuositet, kraft och känsla som man sällan är förunnad att höra. Händerna flög över tangenterna och jag svär att ögat han inte med. Han spelade i en dryg timme, mera Chopin, Bach och som avslutning ett virtuosa stycke av Mozart. Denne sköra skadade unge man som givits, med allt det svåra, en gudabenådad talang, lade sitt lidande till musiken och gav oss andra som var närvarande en kväll vi aldrig kommer glömma.

    Och jag, jag är som ni kanske har förstått, helt förälskad och skall förstås gå på konserten nästa vecka.